Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Den kemiska nomenklaturen ställer för sig ett vida högre mål — den
sträfvar att i namnet angifva saken. Visserligen förekomma, särskildt
vid grundämnenas benämning, såväl rent tillfälliga namn, t. ex. gallium,
scandium, germanium, benämnda efter upptäckarens fädernesland, eller
niob, tantal, gadolinium efter mytiska eller verkliga personer (eller de
barbariska yttrium, ytterbium, terbium, erbium efter Ytterby vid
Vaxholm) — som ock empiriska namn med anledning af någon viss egenskap,
t. ex. klor, brom, jod, hvarvid man dock söker angifva den väsentligaste
karaktären, t. ex. spektralfärgen vid rubidium, cæsium, thallium, eller
oförmågan att bilda föreningar, argon. Tager man däremot hänsyn till
föreningarnas benämning, inträder här ett helt annat förhållande.
Tillfälliga namn såsom »Schlippes salt», eller empiriska såsom berlinerblått,
antifibrin, antipyrin höra dock till sällsyntheterna och hafva ingen
vetenskaplig hemul — vida mer kräfves af ett kemiskt namn; det skall
karakterisera ämnet så fullständigt som möjligt. Och i de flesta fall
kan den kemiska nomenklaturen fylla ett sådant kraf; i motsats till den
empiriska kan den sägas vara en rationell nomenklatur. Namnet
»klornatrium» angifver fullständigt det ämne som åsyftas, lika visst som
namnen jodsilfver, kopparoxid, ferrosulfat, natriumsulfantimonat o. s. v.;
korteligen, af den kemiska nomenklaturen fordras att den, så långt
möjligt, skall vara ett uttryck för ämnets kemiska formel. Den fulla
insikten i föreningens sammansättning skall finna sitt uttryck i den
rationella benämningen.
Från denna synpunkt vore det föreliggande förslaget af stor
betydelse, då det just utfyllde en befintlig lucka i nomenklaturen, och det
på ett sätt, som vore oberoende af alla teoriens växlingar, alldenstund
det grundade sig på ämnets förhållande vid saltbildning, angifvet genom
de sinnrika ändelserna »—acidul» och » — acid». Då denna nomenklatur
därtill vore synnerligen enkel och på det närmaste anslöte sig till
Berzelii »—oxidul» och »—oxid», skulle talaren för sin del ej tveka att
tillstyrka dess införande — till en början jämte nuvarande benämningar
— t. ex. i de kemiska läroböckerna.
Hr Berglund ansåg, att frågan vore så viktig, att Samfundet borde
sätta sig i förbindelse med utländska kemiska sällskap för att få en
tillfredsställande lösning.
Hr Lundström instämde med hr Berglund och trodde, att man
genom en internationell kommitté skulle kunna komma till ett resultat
och anförde såsom stod härför, att på det metallurgiska området en
internationell nomenklaturkommitté blifvit utsedd, i hvilken äfven en
svensk bergsingeniör blifvit insatt.
Sekreteraren var mycket tveksam, huruvida en internationell
kommitté skulle medföra det gagn, mången tycktes föreställa sig. Redan
1892 fattades efter grundliga förberedelser (se denna tidskrift 1893, 4 3)
på en kongress i Geneve af framstående kemister från olika länder
beslut om införande af en ny nomenklatur för organiska föreningar, men
denna nomenklatur torde knappt någonstädes hafva kommit till
användning. Det viktigaste vore, att någon läroboksförfattare konsekvent
genomförde hr Vesterberg’s förslag, då man hade lättare att bilda sig ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
