Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Innan vi närmare ingå på en beskrifning af selenets egenskaper
skall jag för fullständighetens skull förutskicka några historiska och
allmänna meddelanden om detta grundämne.
Selen upptäcktes 1817 af ’Berzelius. Det förekommer i naturen
mycket allmänt ehuru ingenstädes i större mängder. Man erhåller selen
hufvudsakligen såsom biprodukt vid svafvelsyrefabrikationen, där det
förekommer i det slam, som samlar sig på blykamrarnes botten. Till
sina egenskaper liknar selen i många hänseenden svafvel och förekommer
liksom detta i olika modifikationer. En af dessa modifikationer är den
skiffergråa, kristalliniska, hvilken uppstår vid långsam uppvärmning af
den röda amorfa modifikationen. Denna modifikation har metalliknande
egenskaper och leder elektriciteten, ehuru mycket sämre än metallerna.
År 1873 fann May, en assistent hos Willoughby Smith, att selenets
ledningsförmåga afsevärdt ökas om det belyses.
Smith studerade närmare denna sak och fann, att selenets motstånd
genom belysning och allt efter selenets preparering och belysningens
intensitet kan nedsättas, så att det blir endast Yso—Yso af det ursprungliga
motståndet. Liknande egenskaper, ehuru icke på långt när i samma
grad visa äfven de andra till denna grupp hörande grundämnena S och Té,
Smith uttryckte mycket träffande denna selenets märkvärdiga egenskap
med följande ord: »Med tillhjälp af mikrofonen kan man höra en flugas
springande så högt, att det låter som när en häst trafvar öfver en träbro,
men mycket märkvärdigare är, enligt min åsikt, att jag med tillhjälp af
en telefon hörde en ljusstråle falla på en metallplåt.»1)
Men äfven i belyst tillstånd har selenet ett utomordentligt stort
specifikt lednings motstånd och man måste därför anordna så, att det trots
detta genomsläpper en ström af
tillräcklig styrka utan att spänningen behöfver
tagas allt för hög. Om man har ett relä,
som fordrar O.O] amp. och om, man
använder en ström med 50 volts spänning,
så får selenet hafva högst 5,000 ohms
motstånd. För att vid denna dåliga
ledningsförmåga framställa en kropp, som
ej har större motstånd än det angifna,
gäller det, att vid så liten längd som
möjligt, göra genomskärningsarean
möjligast stor och samtidigt anordna så, att
så stor yta som möjligt af selenet kan,
när så önskas, exponeras f or ljuset. Detta
ernår man bäst genom en s. k. selencell
(fig. 1). Två parallella platina eller
koppartrådar upplindas på en porslins- eller
skifferplatta, så att mellanrummen blifva
1—0.5 mm. Mellanrummen utfylles med
selen af den ljuskänsliga modifikationen.
Fig. 1.
x) Smith kallar här oriktigt selen metall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
