- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Tjugonde årgången. 1908 /
142

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

142

manér, men icke en fotografi med sina dagrar, skuggor och halftoner.
Att telegrafera en fotografi blef möjligt först med tillhjälp af selen. De
uppgifter, som därvid äro att lösa, äro följande:

På afsändningsstationen skola de olika bildelementens ljusare eller
mörkare toner förvandlas till elektriska strömmar af motsvarande styrka.
Dessa olika starka strömmar öfverföras genom trådledningen till
mottagningsstationen, där de åter skola förvandlas till ljus af motsvarande
styrka, med hvilket man belyser en fotografisk film och på detta sätt
erhåller en fotografi, motsvarande den på afsändningsstationen.

I selencellen, i synnerhet den kompenserade, hafva vi lärt känna ett
medel för att förvandla olika starka ljusintryck i motsvarande strömstyrkor.
Detta medel möjliggör för oss, såsom vi senare skola se, att lösa
afsänd-ningsstationens uppgift.

För mottagningsstationen gäller det finna en anordning, som
åstadkommer det motsatta, nämligen att förvandla de elektriska strömmarna
till ljus af motsvarande intensitet. Detta problem har professor Korn
efter flere försök löst på ett tillfredsställande sätt genom sitt ljusrelä.
Dettas konstruktion framgår af fig. 11, och dess verkningssätt är
följande:

N och S beteckna de båda polerna af en kraftig elektromagnet. I
polskorna äro midt för hvarandra två hål anbragta, genom hvilka ljuset

från nernstlampan J kan
gå. Horisontellt mellan
polerna i magnetfältet äro
två fina koppartrådar eller
kopparband, q och c2,
spända, genom hvilka
strömmen flyter parallellt.
Med tillhjälp af en särskild
anordning kunna trådarna
spännas, så att deras
direktionskraft kan
förändras och inställas på
lämpligt sätt. Midt för hålen i polskorna är på trådarna fästadt ett litet
aluminiumblad fe, så placeradt att det i hvila fullständigt täcker
öppningarna i polskorna och hindrar det från ljuskällan J genom en lins
L parallellt gjorda strålknippet att nå linsen A. Om genom trådarna
q c2 går en ström, så afvika dessa från sitt hviloläge nedåt eller uppåt,
allt efter strömmens riktning. Denna afvikning är desto starkare, ju
kraftigare strömmen är. Genom lämplig injustering kan man ernå,
att vid starkaste ifrågakommande ström afvikningen blir så stor, att hela
hålet blottas och ljusknippet i sin helhet kan gå igenom och nå linsen A,
som samlar strålknippet till en spets på den fotografiska filmen, som är
spänd öfver cylindern F.

Emellertid är icke trådarnas afvikning och således ej den blottade
delen af hålen i polskorna proportionell mot ström styrkan, som går fram
genom trådarna, hvilket åter har till följd, att filmen icke mottager en
mot strömstyrkan proportionell ljusmängd. För att afhjälpa detta miss-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:33:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1908/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free