Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
på sådan. Denna teori har fått ett stöd i J. J". Thomson’ s undersökningar
och i upptäckten af radioaktiva ämnen. Det har nämligen blifvit bevisadt,
att elektriska korpuskler eller elektroner äro istånd att slita sig lösa från
materien och uppehålla sig i rymden utan att vara fästade vid något
föremål. De ila fram i rymden ofta med oerhörd hastighet. Under vissa
antaganden hafva Thomson och hans medarbetare beräknat massan af en
elektron, som ej mycket skiljer sig från TT af en väteatom; elektron
kan kallas en atom af negativ elektricitet. Den atom, som den
öfvergifvit, är i allmänhet och antages af många alltid vara positivt elektrisk.
Massan af den atom, från hvilken en eller flera elektroner flytt, skiljer
sig ej märkbart från massan af elementets atom; den är ofantligt mycket
större än den negativa elektronens.
Såsom man kan förstå, finna sådana små korpuskler den vanliga
materien så grof kornig eller porös, att de utan motstånd kunna passera
tunna lager däraf. /?- strålar, som elektronerna också kallas, kunna under
sin rörelse genomtränga metaller och glas af betydande tjocklek. Något
liknande känner man också orn helium, som kan genomtränga tunna
glimmerskifvor, men däremot ej glas och metaller.
För att nu öfvergå till frågan om sättet för elektronernas förening
med materien välja vi ett kändt förhållande. När den hvita, glänsande
metallen natrium brinner i den gulgröna klorgasen, bildas genomskinliga
kristaller af vanligt koksalt. Dessa kristaller lösas i vatten, lösningen är
genomskinlig och färglös, och dess egenskaper ligga mellan saltets och
vattnets. Lösningens förmåga att hämma ljusets genomgång är mycket
nära proportionell mot saltets och vattnets, tagna i den proportion, hvari
de förekomma i lösningen. Specifika värmet och många andra
egenskaper äro också medeltal. Hvaruti består den förändring, som inträder
vid natriums förbränning i klorgas? Om salt löses i vatten och en
elektrisk ström ledes därigenom, d. v. s. orn två platinableck, det ena
positivt, det andra negativt laddadt, neddoppas i lösningen, så vandrar
natrium till den negativa polen och skulle, om ej sekundära verkningar
inträdde, utfällas i metallisk form; på samma sätt skulle klor frigöras
vid positiva polen. Vi säga, att saltet joniseras i lösningen, och vi tro,
att natrium förblifver en jon på grund af sin positiva laddning, och att
klorjonens egenskaper bero på dess negativa laddning; aflägsnar man åter
laddningarne, frigöras de vanliga elementen.
I den moderna kunskapens belysning måste man antaga, att uttrycken
positiv och negativ blott betyda minus-elektroner och plus-elektroner, att
natrium jonen är ett element, att metallen natrium är en förening af
natriumjon med en elektron, att klorjonen är en förening af en (eller
rättare flera) elektroner med en atom klor.
Låtom oss för bättre öfversikt betrakta mekanismen i en elektrolytisk
cell. Den består af två platinableck, af hvilka det ena hålles positivt,
det andra negativt laddadt, båda nedsänkta i en elektrolyt, låt vara en
koksaltlösning. Det positiva blecket förhåller sig analogt med en
sugpump, som drager elektroner ur lösningen, det negativa blecket åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
