Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Med afseende på hypotesens utvecklingshistoria må nämnas, att
Helmholtz i sin Faradayföreläsning år 1881 uttalade sig på följande
sätt: »Vi behöfva ej spekulera öfver den verkliga naturen af hvad vi
kalla en kvantitet positiv eller negativ elektricitet. Om vi kalla dem
substanser af olika tecken, mena vi därmed blott det sakförhållandet,
att en positiv kvantitet aldrig uppträder eller försvinner, utan att en lika
stor negativ kvantitet samtidigt uppträder eller försvinner omedelbart i
närheten. I detta afseende förhålla de sig, som om de vore två ämnen,
som ej kunna alstras eller förstöras men väl neutraliseras, så att de
genom sin förening blifva omärkbara.» Längre fråm i föreläsningen
fortsätter han: »Samma bestämda kvantitet af vare sig positiv eller negativ
elektricitet följer alltid med hvarje univalent jon eller med hvarje
affinitets-enhet af en multivalent jon och ledsagar den under alla dess rörelser
genom det inre af en elektrolytisk vätska; denna kvantitet kunna vi
kalla jonens elektriska laddning. Det märkvärdigaste resultatet af
Faraday’® lag är måhända, att, med antagandet af hypotesen, att elementen
äro sammansatta af atomer, vi ej kunna undgå den slutsatsen, att
elektriciteten också, positiv såväl som negativ, är delad i bestämda elementära
portioner, hvilka förhålla sig som elektricitetsatomer. Så länge den rör
sig i den elektrolytiska vätskan, förblir hvarje jon förenad med sin
elektriska ekvivalent eller sina elektriska ekvivalenter. Vid ytan af
elektronerna kan sönderdelning inträda, om den elektromotoriska kraften är
tillräcklig, och då afgifva jonerna sina elektriska laddningar och blifva
elektriskt neutrala». I afseende på molekyler, som bestå af atomer i
inbördes förening fortfar han: »Om vi draga slutsatsen af det förhållandet,
att hvarje affinitetsenhet är laddad med en ekvivalent antingen positiv eller
negativ elektricitet, så kunna de ingå föreningar, endast om hvarje positivt
laddad enhet under inflytandet af en kraftig elektrisk attraktion förenar
sig med en annan negativt laddad enhet. Detta är just den moderna
kemiska teorien om kvantivalens, hvilken omfattar alla mättade föreningar.»
10 år senare höll Nernst ett föredrag i Hamburg, däri han om samma
ämne yttrade: »Om de mest olikartade element och radikaler ofö ränder
-ligen förena sig blott med en bestämd kvantitet elektricitet eller en
multipel däraf, så kan detta enklast uttryckas så: för föreningar mellan
vanlig materia och elektricitet gäller alldeles samma kemiska lag som
för föreningar mellan vanliga kemiska substanser, nämligen lagen orn
konstanta och multipla proportioner. T. ex. om vi uti vanligt koksalt,
NaCl, utbyta Na mot en negativ elektron, få vi den negativa klorjonen,
om vi däremot utbyta kloratomen mot en positivt laddad elektron, få vi
den positiva natriumjonen.»
Både Helmholtz och Nernst slöto sig till den dualistiska
uppfattningen af elektriciteten, och detta har ända till senaste tiden varit den
allmänt antagna. Men det får ej glömmas, att redan Benjamin Franklin
tillskref elektricitetens verkan ett enda elektriskt fluidum, inneboende i
alla kroppar och i stånd att öfvergå från den ena till den andra.
Små-delarne af detta fluidum antogos stöta hvarandra bort, men attraheras af
den vägbara materien. Han föreställde sig, att en positivt elektrisk kropp
hade ett öfverskott af elektricitet, en negativt elektriskt däremot en brist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
