Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Det är likväl icke alltid möjligt att afgöra, hvilken atom som
förlorar och hvilken som upptager en elektron, och alla föreningar
joniseras icke vid lösning. Sannolikt är den elektron, som öfvergår från
natrium till klor eller den »laddning» som förvandlar kloratomen till en
klorjon, icke den enda elektron, som är bunden vid .kloratomen, det är
tvärtom troligt, att elementet klor icke blott är en förening af två
klora-tomer C12 utan att hvarje kloratom för med sig ej mindre än 7
elektroner. En klorjon blir därför.en förening mellan l kloratom och 8
elektroner, hvaraf l aktiv, upptagen från natrium, eller något annat
metalliskt element i föreningen, och 7 latenta, hvilka ej komma till synes
i en sådan förening som klornatrium. En molekyl klor skulle med här
gjorda antaganden komma att skrifvas E6C1EC1E7, och valenserna skulle
komma fram i en sådan förening som öfverklorsyra. Om man tecknar
koksalt Na—^Cl, uttryckes därmed, att den sammanbindande elektronen
härrör från Na; genom beteckningssättet Na—*-Clyn kan man tillika
angifva att en klorjon har 8 elektroner, af hvilka l kommer från det
metalliska elementet och 7 tillhöra kloratomen såsom sådan.
Förf. uppställer nu den hypotesen, att skillnaden mellan elementen
beror därpå, att de upptagit eller förlorat elektroner, dock icke sådana
supplementära elektroner, som förvandla ett element till en jon, utan
sådana, som äro närmare förbundna med atomen och, så att säga utgöra
dess konstituenter, hvarvid dock frågan huruvida materien ytterst är
sammansatt af elektroner, tillsvidare lämnas åsido. Frågan gäller således
blott, orn t. ex. en atom natrium, när den upptager eller förlorar
elektroner, fortfarande förblir en atom natrium eller om den förvandlas till ett
eller flere andra element. Till stöd för hypotesen kunna anföras både
teoretiska och experimentella bevis.
Det har länge varit ett axiom inom kemien, att en förenings
kemiska natur hufvudsakligen beror på antalet och anordningen af däri
ingående atomer, mindre på atomernas natur. Detta uttalades först af
Dumas i följande ord: »Hvarje kemisk förening bildar ett fullständigt
helt. Dess kemiska natur beror i första hand på anordningen och
antalet af de ingående atomerna, och i mindre grad på deras kemiska natur.»
Otaliga exempel kunna anföras till stöd för denna sats, men den gäller
lika väl om joner, d. v. s. om föreningar eller elementer, som skilja sig
från andra blott genom tillkomsten eller förlusten af en eller flera
elektroner. Metallen natrium, betraktad såsom en förening af natriumjonen
med en elektron, skiljer sig tydligt från natriumjonen i koksalt, och
skillnaden är ej mindre mellan klorjonen i samma salt och elementet
klor. Om nu sådana skillnader framkallas genom omflyttning af en
elektron, så kan man taga för gifvet, att skillnaderna skulle blifva ännu
större, därest ett element förlorade ett större antal elektroner. Man kan
vänta sig, att dess valens ändras och därmed äfven dess fysikaliska och
kemiska egenskaper.
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
