Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
ket lärorik redogörelse för den äldre lagstiftningen i Sverige på nämnda
område. Ett litet utdrag därur skall visa, att nykterhetssträfvanden med
ty åtföljande lagstiftning förekommit i vårt land för mer än två hundra
år sedan och sedermera gått i ständig kretsgång.
Vid hvilken tid brännvinsbränning infördes i Sverige, är ej med säkerhet
kändt, men mot slutet af 1400-talet tyckes sådan hafva förekommit i
Stockholm. Under Gustaf I förekommer ej någon förordning därom, men 1558
utfärdade konungen ett förbud mot svalg och dryckenskap, »som alltför
mycket kommit i bruk» och man får väl tro, att äfven brännvin därvid afsågs,
ehuru de sprithaltiga dryckerna då för tiden egentligen voro vin, öl och
mjöd. Gustaf II Adolf utfärdade flera förordningar för att bringa
ordning i städernas krog väsen, hvarigenom åt borgmästare och råd uppdrogs
att bestämma antalet och läget af behöfliga källare i staden. För
Ölbrygd skulle upprättas brygghus och förordnas så många bryggare, som
ståthållaren samt borgmästare och råd profvade nödigt. Bryggarne
betalade accis för sin tillverkning men ägde ej att sälja öl kannetal utan
blott läste- eller tunntals. Krögarna, hvilkas antal bestämdes af samma
myndigheter, och som hade rätt att sälja kannetals voro af flera slag,
dels enbart för svenskt öl, dels för utländskt öl och vin. Rhenskt vin
ansågs vara det finaste, och taverner och gästgifvare, som ville utskänka
sådant, skulle hafva större och förnämligare lägenheter än andra. 1615
talas första gången om brännvin i en förordning »om fri gästning och
skjutsfärder samt om taverners inrättande».
1638 utgafs första gången, såvidt man vet, en taxa öfver accisen
med afgifter för brännvinsbränning, samt bestämmelser för
husbehofs-och salubränning. Den brännvinsbränning som nu förekom, idkades
hufvudsakligen i städerna af bryggarämbetena. I Stockholm funnos 1660
40 brännvinsbrännare. 1698 påbjöds t. o. m. att ingen annan än
bryg-garämbetet skulle få bränna brännvin till salu; däremot var det ingen
förmenadt att bränna till husbehof, och husbehofsbränningen synes snart
nog ha tagit större omfattning.
Under 1700-talet utkommo en mängd förordningar, innehållande än
förbud än tillåtelse till brännvinsbränning, beroende på skörden i landet
och spannmålstillförseln. Var skörden dålig, så förbjöds helt enkelt all
brännvinsbränning.
1709 inträdde ett partiellt förbud, men redan 1710 blef bränning
åter tillåten. 1718 klagas uti ett kungl, bref till kammarkollegium,
huru spannmålen i riket stigit till högt pris och man måste vara
betänkt på medel och utvägar att sådan ej onödigtvis må upp brukas af
bryggare och brännare, »gifvande dagliga erfarenheten tillkänna, att den
härtills hvarjom och enom efterlåtna friheten uti bryggande och
brännande gifvit anledning till omättelig svalg och dryckenskap, stora och
onödiga konsumtioner och ändtligen till brist och dyrhet på spannmål,
förutom det att städerna, hvilka sådant värf och handtering egentligen
tillkommer och till en del deras utskylder därför utgöra, storligen hindras
uti deras näring och underhållsmedel». I följd häraf förordnades, att
allt bryggande och brännande så i städerna som på landet skulle
uppdragas åt vissa personer, hvilka skulle tilldelas vissa orter, hvilkas in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
