Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
värdshus, marketenterier och näringsställen, hvarest spisning ägde rum,
blott åt spisande gäster.
Som man ser, gjordes under 1700-talet flera gånger försök med
fullständigt rusdrycksförbud, hvad beträffar brännvin — Ölet hade mer och
mer trädt i bakgrunden —, men det längsta räckte blott 4 år, och
troligen hade lönnbränning ägt rum äfven under dessa år.
I början af 1800-talet lösgafs brännvinsbränningeu mer och mer,
och de sista återstoderna af kronobränningen borttogos 1824.
Brännvinsbränningen var utbredd öfver hela landet vid många tusen brännerier;
åtminstone funnos 1824 nära 170,000 brännvinspannor. Älfsborgs,
Kristianstads och Värmlands län hade hvardera öfver 3,000 brännerier och
detta ännu så sent som 1850. Huru genomgripande den förändring var,
som infördes 1855 och kompletterades genom husbehofsbränningens
upphäfvande 1860, belyses bäst däraf, att antalet brännerier efter denna tid
hastigt nedgått. F. n. rinnas blott omkring 138 brännerier i hela riket,
och Värmlands län, som varit i hög grad hemsökt af
husbehofsbrän-ningen, har icke på 30 år haft något enda bränneri.
Det är tämligen säkert, att brännvinssupandet nått en betänklig
höjd under slutet af 1700- och första hälften af 1800-talet, och att alla
klasser och stånd inom folket deltagit däri. Sannolikt hafva dock
kvinnorna varit tämligen återhållsamma, ehuru 6 kannor anslogos såsom
deras årsbehof mot 12 för männen. När man nu hör det påståendet,
att förtärandet af sprithaltiga drycker, äfven om det ej sker till
öfvermätt, hastigt degenererar ett folk, måste man få den sorgmodiga
föreställningen, att vår generation, det nutida Sverige, som i 2:dra eller 3:dje
led nedstammar från fäder, hvilka kanske förtärde ända till 100 liter
brännvin om ärrt (för 1829 uppgifves förbrukningen till 46 liter å 50
proc. pr invånare), eller nästan 1/Q liter1 om dagen, måste ha hunnit
långt i den moraliska utförsbacken, hvilket måhända förklarar många af
de perversa företeelserna i vårt s. k. kulturlif. Tager man åter till
jämförelse muhammedanerna hvilkas förfäder i öfver 1,200 år knappt
druckit annat än vatten och sorbet, så ser det nästan ut som om uteslutande
vattendiet ej heller vore fullt, tillfredsställande. Här gäller måhända som
på andra områden den gamla bepröfvade satsen: lagom är bäst.
Säkert är, att ett rusdrycksförbud, huru vackert det än låter, dock
är ett ganska vanskligt och oberäkneligt steg, hvarom våra egna försök
därmed under 1700-talet nogsamt bära vittne.
Kampen mellan rörsocker och betsocker.
Ref. af Å. G. E.
Bland sockerhaltiga växter har sockerröret varit kändt sedan gamla
tiden, och dess stamort anses vara Ostindien. Under medeltiden spred
sig dess odling och därmed tillverkningen af socker till en mängd af
Till sprithalt motsvarande omkring 1l/2 liter rödvin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
