Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
skaper (toxoider, toxoner). Särskildt känsliga äro de i regeln för värme,
ljus, fritt syre, syror m. m., och genom att införas i
matsmältnings-kanalen förstöras de fördenskull oftast hastigt af magsaften eller de
enzymer, som urskiljas i tarmen. Ofta utöfvar samma toxin flera
verkningar på den organism, som är mottaglig därför, eller ock visar det
alstrade toxinet sig vara en blandning af flera olika giftiga ämnen.
Sålunda äro samtida verkningar på nervsystet och på blodets
beståndsdelar vanliga, och om de sistnämda verkningarne t. ex. bestå i en
upplösning af de röda blodkropparna (hemolys genom hemolysiner) kan
man göra experiment såväl med toxiner som med deras antitoxiner
utanför organismen i profrör. Härigenom ha många viktiga
upplysningar erhållits om dessa ämnen, af bland andra Madsen, Arrhenius,
Ehrlich.
Till förklaring af toxinernas verkningssätt har Ehrlich uppställt sin
s. k. sidolcedjeteori, som går ut på följande. Det lefvande cellslemmet,
Protoplasman, består af en centralgrupp, vid hvilken, liksom hos
berisol-ringen, talrika sido kedjor äro knutna med fria angreppspunkter, som äro
afpassade för särskilda kemiska grupper på samma sätt som en nyckel
passar till ett lås. Centralkärnan är att betrakta som ett vitalt centrum
och är som sådant förutsättningen för ett normalt förlopp af cellifvet.
Sidokedjorna däremot fungera såsom protoplasmans organ bl. a. genom
att npptaga sådana näringsämnen, som motsvara deras kemiska och
fysiska byggnad, i det att bestämda s. k. haptofora x atomgrupper från
båda sidorna ingripa i hvarandra. På samma sätt som näringsämnena
bindas äfven toxinerna vid dylika haptofora grupper i sidokedjorna,
hvilka eljest hafva till uppgift att reagera mot andra för cellen viktiga
ämnen, mot hvilka toxinernas haptofora grupper tillfälligtvis
korrespondera. Som sidokedjorna sålunda tjäna som upptagningsorgan, har
Ehrlich också kallat dem receptorer. Han framhåller nu, att första
villkoret för en toxinverkan är, att i den ifrågavarande organismen finnas
receptorer med ha,pto£ora grupper, hvilka noga motsvara toxinmolekylens.
Denna skall vidhäftas, förankras vid receptorerna, för att den skall kunna
utöfva sin giftiga verkan genom särskilda, toxofora atom grupper, hvilka
i sin ordning ha en specifik frändskap till giftkänsliga
väfnadsbestånds-delar. Denna uppfattning stödjes bl. a. af den länge kända
omständigheten, att ett toxin, som insprutas i blodet hos ett för detsamma
mottagligt djur, kort tid därefter alls icke kan påvisas i detta, ehuru det
icke utskiljes genom urinen; då det bindes af receptorerna, blir saken
begriplig. Om ett djur från sin födelse är omottagligt för ett toxin, kan
detta bero därpå, att det saknar de receptorer, hvilka skulle upptaga och
binda giftet, eller att de celler och väfnader, i hvilka de förekomma, ha
så litet värde för organismen, att toxinverkan ockå blir utan betydelse.
Hos djur, som äro mottagliga för ett eller annat toxin, finnes
emellertid icke tillräckligt med receptorer för att binda en viss mängd af gift
Men då receptorerna af flera skäl måste anses vara identiska med anti
kroppar (här antitoxiner), medför toxinets införande, hvilket verkar som
= passande för vidhäftning, af grekiska ordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
