Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
narkotiska kraften betydligt nedsattes. Ersattes däremot väteatomen i
en hydroxylgrupp med en alkylgrupp, verka föreningarna åter som starka
narkotiska gifter. Af isomera alkoholer och eterarter äro de, som hafva
de minst förgrenade kolkedjorna, de giftigaste, och inom samma serie de,
som hafva de längsta kolkedjorna.
Ehrlich, nobelpristagaren, som studerat anilinfärgernas och deras
arsenikföreningars giftiga verkningar på mikrober, har påvisat, att
giftigheten ökas, om reducerande radikaler införas i molekylen, enär
giftverkningarna hufvudsakligen synas bero på reduktionsprocesser.
Känner rnan hvarken de giftiga ämnenas kemiska
sammansättning eller de ämnen i organismen, på hvilka de inverka, blir
förklaringen svårare, men man har dock uppställt en hypotes, som gifvit
anledning till åtskilliga upptäckter, hvilka fått betydelse för terapien. De
gifter, det här gäller, äro de s. k. toxinerna, hvilka alstras af
sjukdomsbakterier, giftiga ormar, spindlar och några andra djur, eller som erhållas
af vissa växtfrön. Alla dessa gifter höra till de kraftigaste, man känner
och hafva följande egenskaper gemensamma.
1. De hafva aldrig kunnat framställas i rent tillstånd, hvarför man
icke känner deras kemiska sammansättning.
2. De äga utprägladt specifika verkningar, så att t. o. m.
närbesläktade djur kunna visa mycket olika medfödd mottaglighet och några
vara alldeles omottagliga för dem.
3. De verka såsom s. k. antigener, d. v. s. de föranleda i
organismen bildandet af antitoxiner, motgifter, hvilka fullständigt eller
delvis genom ett slags neutralisation upphäfva deras giftiga egenskaper,
(antitoxiiier påvisades första gången af Behring och Kitasato 1890 vid
immunisering mot stelkramp). Dessa antitoxiner äro lika specifika som
själfva toxinerna; hvarje antitoxin är nämligen endast i stånd att
reagera mot det toxin, som föranledt dess bildning. Men då antitoxinerna
ofta bildas i större mängd än som behöfves till att upphäfva en införd
toxinmängds verkningar och de sålunda under kortare eller längre tid
hålla sig i fritt tillstånd i de ifrågavarande djurens blod, kunna dessa
icke blott förvärfva sig omottaglighet (immunitet) mot motsvarande toxin,
om detta senare införes, utan deras blodserum kan äfven (genom
insprutning) tjäna till att skydda andra djur mot eller bota dem för
inverkan af detsamma (passiv immunisering). Dessa förhållanden äro väl
bekanta från alla de af bakterier och liknande mikrober framkallade
smittosamma sjukdomarna, hvilka man i regel får blott en gång, och af
den vidsträckta användning, som numer göres af serum till botande af
difteri, alldenstund detta serum just innehåller difterigiftets antitoxin.
Vid insprutning af ormgift göra sig alldeles samma förhållanden gällande.
4. Särskildt anmärkningsvärd t är, att en kortare eller längre tid
(inkubationstiden) förgår mellan giftets införande i kroppen och dess
verkningar på denna, ett från infektionssjukdomarna välbekant
förhåll-lände; stundom åtgå flera veckor mellan smittans öfverförande och
sjukdomens utbrott.
5. Toxinerna äro slutligen föga beständiga, hvarför de vid
förvaring lätt undergå förändringar eller alldeles förlora sina giftiga egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
