Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
oberoende af temperaturen. Man har också funnit, att radiumemanation
aftager i samma förhållande i gasform och vid lösning i vatten, det är därför
tydligt, att heliumbildningen är oberoende af allt» särskildt af den
omständigheten, huruvida det radioaktiva ämnet är i lösning eller ej.
Slutligen är metoden användbar blott under antagandet, att
helium-utvecklingen fortgått med samma hastighet under hela den geologiska
period, hvars ålder skall utforskas. Häremot kan anmärkas, att det
radioaktiva ämnet nödvändigt minskas till sin mängd, i samma mån som
det utsänder helium och andra icke radioaktiva produkter. Det måste
därför hafva funnits mera däraf vid periodens början än vid dess slut
och den utsända heliummängden alltså vara störst i början. Endast i det
fall, att minskningen är utan betydelse, är den här angifna metoden
användbar. Att så är fallet med torianit är lätt att visa; detta mineral är
nämligen en kompakt substans, som nästan helt och hållet består af de
radioaktiva ämnena uranoxid och toriumoxid. Man kan ej antaga, att i
torianitkristallerna funnits mycket mer af dessa ämnen än nu, ty de
innehålla ej mycket inaktivt • ämne af något slag, hviket kan antagas
utgöra återstoden, sedan de radioaktiva ämnena strålat slut.
Torianiten löstes i salpetersyra, och öfverskottet på syra aflägsnades
till stor del genom kokning. Lösningen upphettades sedan till lindrig
kokning i en kokkolf med lång hals, hvilken fortsatte i ett smalti böjdt
rör, som med sin nedre ände mynnade under kvicksilfver. Genom
kokning utdrefvos de lösta gaserna ur vätskan och samlades i öfre delen af
kokkolfven, under det att vattenångorna afkyldes och runno tillbaka.
Genom kraftigare kokning kunde gaserna sedan medelst vattenånga
bringas öfver i det smala röret och uppsamlas i en cylinder öfver
kvicksilfver. De salpetersura lösningarna lämnade alltid något kväfoxid och ett
spår kväfve, hvilket senare ej härrörde från luften men kanske från
salpetersyran och i sådant fall måhända af dennas sönderdelning genom
de radioaktiva ämnena. Ofvanför kvicksilfret var cylindern till hälften
fylld med syrgas, hvarjämte något kalih^drat flöt på kvicksilfret, detta
för att oxidera och aflägsna kväfoxiden. Återstoden af syret samt helium
och kväfve infördes i en kvartstub, fylld med kvicksilfver och ofvanpå
detta smält fosfor. Här förtärdes syret, hvarefter en blandning af kväfve
och helium återstod. Helium skildes slutligen från kväfvet genom
afkylning, då kväfvet öfvergick till vätska, medan helium förblef
gasformigt. Till detta ändamål användes en ganska komplicerad apparat,
som äfven medgaf spektroskopisk undersökning af heliumgasen till prof
på dess renhet. Under inverkan af den elektriska strömmen blef gasen
blåaktig vid minsta förorening med kväfve, hvaremot ren heliumgas hade
en klar, glänsande gul färg. Om kväfve fanns närvarande, behöfde man
blott gnistra en stund för att få bort den, och helium volym en minskades
ej sedan genom fortsatt gnistring.
Afkylmngen af helium och kväfve skedde öfver träkol, och det var
af vikt att bestämma, om och huru mycket helium som absorberades af
träkolet, resultatet blef emellertid, att ingen mätbar absorption ägde rum.
Eesultat. Tre kokkolf var, hvardera innehållande 680 gram
torianit, rik på uran, fingo stå i 205 dagar och gåfvo därefter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
