Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Temperaturen och dess uppmätning.
Af Harald Lundén.
l. Definition.
För att igenkänna och i siffror uttrycka en temperatur kunna vi
använda de flesta fysikaliska egenskaper hos materien. Vi kunna alltså
.genom ett tal definiera temperaturen medelst det belopp, en viss fysikalisk
konstant har vid ifrågavarande temperatur. Vi ha valt volymändringarna,
emedan dessa äro lätta att uppmäta, och emedan de synas oss följa
enkla lagar. Olika kroppars volymändring vid temperaturändringar är
emellertid olika; det gäller sålunda att välja ett bestämdt ämne, en
termometrisk substans. Fasta kroppar äro olämpliga, deras volymändringar
bero på den föregående behandlingen, vätskor äro i detta afseende bättre,
men kunna användas endast inom ett tämligen begränsadt
temperaturintervall, vid frysning och kokning in träffa ju diskontinuerliga
volymändringar. Gaser äro lämpligast, de s. k. permanenta gaserna kunna
användas öfver ett mycket stort intervall, och deras volymsutvidgningar
äro stora i jämförelse med de fasta kropparnas och vätskornas.
Den moderna internationella temperaturskalan definieras på följande
sätt: Vi använda en vätgastermometer med konstant volym på gasen
och sätta trycket proportionellt mot temperaturen. Isens smältpunkt
sättes lika med 0° och vattnets kokpunkt (vid 760 mm Hg) lika med
100°. Gasens tryck skall vid 0° vara l meter Hg.
Valet af vätgas var i visst afseende olyckligt, och det af följande
skäl. Termometerkärlet bör göras af metall. För andra fasta kroppar
är det nämligen svårt att bestämma en exakt utvidgningskoeffient, och
vi måste känna denna för att kunna korrigera för termometerkärlets
utvidgning. Den metall, som användes bör vidare vara svårsmält och
icke oxiderbar, detta för att termometern skall kunna användas vid höga
temperaturer. Termometerkärlet göres därför bäst af platinametaller.
Men vid höga temperaturer äro dessa genomträngliga för vätgas.
Vätgas-termometern kan därför icke användas för högre temperaturer än 300°.
Ofvanför denna punkt är den lämpligaste gasen kväfgas. Denna tränger
icke igenom metallen och visar icke ens vid de högsta uppmätta
temperaturer tecken till dissociation.
Om vi nu antaga denna temperaturskala, äro vi dock beroende af
en fast kropp, vi måste ju ha ett termometerkärl. Härigenom blir vår
temperaturdefinition starkt begränsad. Platinans smältpunkt är 1,755°,
mätningar med gastermometrar kunna därför knappast företagas vid högre
temperaturer än 1,600°. Hur skall man definiera högre temperaturer?
Hittills har man nöjt sig med olika extrapoleringsmetoder; ofvanför 1600°
existerar icke någon fastställd temperaturskala.
Det bör alltså vara af stor betydelse att göra temperaturdefinitionen
oberoende af alla individuella egenskaper hos de materiella kropparna,
att alltså fastställa en absolut temperaturskala. Såsom lord Kelvin visat
kan detta också åstadkommas med tillhjälp af Carnots teorem (»andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
