Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
ingår i de stadfästade matsedlarne», hvaraf torde framgå att fattighjon
utspisas på ett byråkratiskt och förmodligen också kvasivetenskapligt
sätt. »Vid stadens försörjningsinrättning» hette det vidare, jag citerar
detta som en tidsbild så god som någon annan, »bestås färsk sill tre
gånger i månaden och den färska sillen har därvid åtskilliga gånger
(af de tre gångerna i månaden, kan man fråga) kommit till användning.
Vid arbetsinrättningen har den däremot ej förekommit, men herr X.
kunde meddela, att man just nu kommit på tanken att försöka den.
Vid ålderdomshemmen på Sabbatsberg och Rosenlund var förhållandet
enahanda. Det är nämligen så, att man vid sådana inrättningar ej har
köksutrustning för att kunna steka sillen. Ty maten ångkokas för det
mesta. Och hjonen tycka bäst om sillen, då den är stekt. Salt sill
användes vid inrättningarna i mycket stor utsträckning. Det är mat som
hjonen äro vana vid och tycka ganska mycket om» o. s, v. Jå, så
hette det. I Skåne finnes en omtyckt rätt, som kallas »sillasoppa» och
som ätes af både fattig och rik, men fattighjon i Stockholm skola hafva
sin sill stekt, annars vidblifva de den salta, förmodligen norska, som de
äro »vana vid» och »tycka ganska mycket om». Nog är det
kommunalhushållning och statshushållning också. 12,000 svin om året skulle
ju kunna uppfödas på köksaffallet från Stockholm. Svensken är
uppifrån och ned till fattighjonet »kulinär idiot», som ett
stockholmsoriginal brukar säga.
Däremot göres för att exportera lifsmedel alla möjliga anordningar,
som upptaga hela intresset; och vi få läsa orn, hur lyckade försök gjorts
att forsla färsk strömming från Luleå till Paris och färskt kött från
Malmö till Toulon, där det icke betingade mera än l krona pr kg.
och måste returneras till Paris, medan det kostade 2—-5 kr. i
Stockholm i minut. Men man hör ingenting om, att färsk hafsfisk kommer
till Stockholm från västkusten i fullgodt skick. För utrikeshandeln med
matvaror påyrkas nedsatta frakter och millioner kronor nedläggas för
nya transportleder för export och import, våra agenter i utlandet för
smör, grädde, kött ock fisk, fordra att vi anpassa oss för den utländska
marknaden och tidningar och myndigheter framhålla nödvändigheten
häraf, men oss själfva tänka vi icke mycket på. Det är som om vi
skulle hafva skyldighet att hålla tyskarna med kött i deras s. k.
»köttnöd» och engelsmännen med finfint smör. Och vi få betala en rökt
bohussill i Stockholm med 10 öre, medan den i Berlin kostar 5. Smöret
exporteras billigare och af högre kvalitet än vi få det hemma. Man kan
med skäl instämma med det socialdemokratiska »manifestet» om
dyrtiden, där det säges: »Den förvända politik som premierar utförseln af
lifs-medel måste få ett slut. Först och främst bör den inhemska marknaden väl
organiseras och mättas.» Lagar stiftas för ålderdomsförsäkring och
sjukförsäkring, men att ordna det så att lifvet blir billigt för den arbetsföra delen
af nationen och för att skapa möjlighet att lägga af något, så att den
icke behöfver blifva försörjningshjon hos staten, är icke populärt,
välgörenhet skall det vara, själfhjälpen får det gå med som det kan. Och
man svärjer visserligen öfver den allfördärfvande jobbaren, men alla
intressera sig för och beundra honom och bankerna hålla honom i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
