Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
pris dyr och dålig vara, en anakronism inom sockerindustrien, och
konsumtionen däraf bör icke uppmuntras genom lagstiftningsåtgärder, allra
minst på bekostnad af det rena och goda slcattebelagda inhemska
sockret. Det borde vara hos oss som i Tyskland, att alla sötvaror droge
samma afgifter till staten. Sirapsförbrukningen beröfvar statskassan
årligen en inkomst af i rundt tal 2 mill. kronor, utan att konsumenterna
hafva nytta däraf. Med införande af samma tull och skatt på socker i
sirap som i raffinad hade den svenska sockerindustrien fått någon
ersättning för det med tullsänkningen åtföljande lägre sockerpriset och
betod-lingen hade kunnat ökas med c:a 2,500 hektar. Så småningom hade
då det rena sockret undanträngt den lika dyra sirapen till gagn för alla
parter. Följderna af det okloka beslutet hafva redan hunnit att visa
sig och framkallat en bestämmelse om att sockerlösningar med mindre
halt i torrsubstansen än 70 % polariseradt socker, färglösa eller med en
askhalt ej ofverstigande 1,3 % af torrsubstansens vikt, skola erlägga skatt
på samma sätt som socker, ett palliativ, som kan kringgås. Lika tull
och skatt på sirap och socker är det enda effektiva medlet att förekomma
missbruk.
Behandlingen af superfosfatindustrien är äfven betänklig. Denna industri,
som i början af 1870-talet infördes i vårt land och hvars utveckling
statistiskt angifvits i denna tidskrift, n:r 2 för i år, hade under
1880-talet stora svårigheter att kämpa emot, hvarföre vid 1888 års riksdag
motion väcktes om tull å superfosfat. Vid 1898 års riksdag först,
således efter ett tioårigt ihärdigt arbete, lyckades det i gemensam votering,
mot andra kammaren, att genomdrifva en tull af 25 öre pr 100 kg.,
motsvarande 3—4 % af varans värde. Sedan dess hafva oupphörliga
anfall gjorts från landtmannahåll mot denna obetydliga tull och vid
innevarande års riksdag lyckades man, också på förslag från landtman,
att få den nedsatt till 10 öre pr 100 kg. Den mycket underhaltiga
motiveringen härför kan ej här i sin helhet upprepas, det hufvudsakliga
var att 25-örestullen påstås höja priset å varan med 90 öre(!) pr 100
kg., att exporten af superfosfat är nationalekonomiskt skadlig och,
naturligtvis, att jordbruket tynges af tullen, som därtill förklaras vara
obehöflig. Majoriteten af bevillningsutskottet instämmer i hufvudsak häri,
under medgifvande dock af »den svenska produktens öfverlägsenhet Öfver
den utländska» och »att tullen ägde betydelse äfven som en
kontroll-afgift och ett medel att förhindra införsel af underhaltig vara» — och
därför skulle den nedsättas till fullkomlig ineffektivitet! Reservanterna
påpeka att en sänkning af tullen skulle medföra indragna nederlag i
aflägsna landsändar till skada för landtbrukaren, hvarförutom
superfosfat-fabrikerna i en utförlig förträfflig skrifvelse till utkottet visa att
motionärens prisberäkningar äro oriktiga och att det verkliga priset snarare
är lägre än högre mot i Danmark, där ingen tull finnes.
Låt oss nu se till huru superfosfattullen verkat och huru
superfosfatindustrien motsvarat de fordringar, som kunna uppställas på en
tullskyd-dad näring. Ändamålet med skyddstullar är bland annat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
