Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
I ett af försöken utvecklades inom den sålunda förberedda apparaten
kväfve genom upphettning af kalium- eller bariumazid. Stundom
uppträdde vid de elektriska urladdningarna till en början det gula
efterglimmandet, men sedan apparaten 3 a 4 gånger fyllts till c:a 40 mm:s
tryck och för hvarje gång tompumpats, försvann ljusfenomenet. Genom
kortvarig upphettning af i apparaten insmält silfveroxid kunde nu
k väf vet godtyckligt förorenas med syre, och det visade sig, att vid en
mycket ringa förorening med syre uppträdde starkt efterglimmande, som
åter upphörde, om syretillsatsen blef för stor.
I ett annat försök användes atmosfäriskt kväfve, som. renades från
syre genom att ledas öfver koppar, som på elektrisk väg kunde hållas
vid hvilken temperatur som helst intill 700°. Ett i kopparlagret insatt
termoelement tillät temperaturens noggranna reglering. Var kopparlagret
kallt, så visade sig (gastryck 2 mm.) efterglimmandet, gasen var ej fullt
fri från syre. Höjdes kopparns temperatur så småningom, så försvagades
glimmandet alltmera för att vid 325° vara alldeles försvunnet. Men
höjes temperaturen ytterligare, framträder ljuset åter för att öfver 575°
stråla i sin ursprungliga glans. Är gastrycket högre, (4, 0, 12 mm.),
ställa sig motsvarande temperaturer något högre. Tiede anser, att äfven
detta talar för hans åsikt. Kopparn verkar, på grund af kopparoxidens
dissociationsförhållanden, endast inom vissa, tämligen låga
temperaturintervall, hvilkas läge är beroende på trycket, fullständigt
syreabsorbe-rande. Att Strutt funnit efterglimmandet i »ren» kväfvgas skulle bero
på, att han upphettat kopparn till full rödglödgning, vid hvilken
temperatur den vid i fra ga varande tryck ej absorberar något syre.
Dessa och andra Tiedes experiment synas ju med all önskvärd
tydlighet visa, att efterglimmandet är bundet vid syrets närvaro och
sålunda icke är något för rent kväfve i en eller annan form karaktäristiskt
fenomen.
Det är ju då ganska märkvärdigt, att Strutt och Baker vid
eftergörandet af Tiedes försök komma till alldeles motsatt resultat,
efterglimmandet försvagas ej, om de sista spåren af syre aflägsnas, hvilket
föranleder dem att vidhålla den åsikten, att efterglimmandet hänför sig till
k väf vet själft.
Till stod för denna deras åsikt uppträda bl. a. också Koenig och Elöd,
som äfvenledes eftergjort Tiedes experiment och härvid på det hela taget
funnit samma fälda som denne. Men de tyda dem på grund af
ytterligare experiment på annat sätt, till förmån för Strutt. De ha genom
särskilda anordningar haft möjlighet att efter behag arbeta antingen med
alldeles kvicksilfverfritt kväfve eller också med sådant, försatt med spår
af kvicksilfver. Då kvicksilfverånga finnes närvarande, komma de till
samma resultat som Tiede, att den syrefria k väfgasen ej visar
efterglimmande, men att en ringa mängd i apparaten infördt syre låter ljuset
framträda. Detta skulle hero på, att det egentligen är metallångan eller
eventuellt af elektroderna genom förstoftning uppkommet fint
metall-damm som förhindrar efterglimmandet, dels därigenom att kväfvet
reagerar med metallen, dels emedan metallångan till följd af sin större
joni-serbarhet relativt verksammare än kväfvet deltager i strömledningen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
