Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
att vänta en oändligt liten ledningsförmåga hos de rena metallerna vid
absoluta nollpunkten. H. Kamerlingh Önnes7 stora upptäckt af det
supraledande tillståndet (jmfr nedan § 4, A) visar att ledningsförmågan tvärtom,
redan vid flera grader öfver nollpunkten, blir oändligt stor.
Det är därför ej underligt, om den gaskinetiska elektronteorin under
senaste tid börjat betraktas mera kritiskt än tillförne.
J. J. Thomson framställde sålunda redan 19071 en modifikation af
teorin, enligt hvilken elektronerna blott delvis skola betraktas som
gas-kinetiskt fria.
P. Lenard2 uttalade (1913) den befogade anmärkningen, att en fritt
rörlig elektron enligt vår nuvarande uppfattning är likvärdig med en
katodstråle af viss hastighet; eftersom katodstrålar bruka absorberas af
materiella atomer, föreligger i den gaskinetiska elektronteorins
grundantagande en betänklig oklarhet.3
Åtskilliga andra anmärkningar mot den gaskinetiska elektron teorin
skulle kunna framställas.
Gentemot densamma synes mig ett annat uppfattningssätt kunna
uppställas och af följande anledning. Gaskin. elektronteorin utgår från den
ännu vanliga uppfattningen, att atomerna i fasta kroppar, på grund af
ad hoc antagna, eljest fullständigt obekanta, repellerande krafter, bindas
vid jämviktslägen, omkring hvilka de utföra elastiska svängningar utan
att kollidera. Nu är detta »intalet»-uppfattningssätt, såsom förf.
annorstädes framhållit4 föga plausibelt: betydligt enklare synes antagandet, att
repulsionen helt enkelt kommer till stånd på samma sätt som i en gas,
d. v. s. genom att atomerna ideligen stöta samman. Denna »kontakt»
-uppfattning har visserligen ännu knappast vunnit något allmännare
erkännande, hvilket är ganska naturligt, då auktoriteterna på detta område
anslutit sig till den s. k. kvantteorin, som f. n. är i vogue, och som
torde kunna bli öfverflödig, om konsekvenserna af kontaktuppfattningen
beaktas, men goda skäl synas finnas för densamma. Om man nu
ansluter sig till denna kontaktuppfattning, få flera fysikaliska egenskaper
en enkel förklaring. Utan vidare synes man sålunda kunna förklara de
fasta kropparnas värmeledningsförmåga (åtminstone delvis) genom direkt
(stöt)öfverföring af kinetisk energi; märkvärdigt nog saknas inom fysiken
eljest hvarje atomteoretisk förklaring till värmeledningen, sedan man funnit,
att inre strålning från de oscillerande, hvarandra enligt antagandet ej
berörande atomerna ej alls räcker till.
För den elektriska ledningsförmågan inträder likaledes förenkling:
eftersom atomerna själfva antas komma i kontakt, synes det naturligare
att tänka sig öfverföringen af elektricitet, d. v. s. af elektroner, just ske
vid dessa kontakter, än att (på grund af att atomerna supponeras ej
sammanstöta) nödgas uppfylla atommellanrummen med en hypotetisk
1 J. J. Thomson, Die Korpuskulartheorie der Materie, Braunschweig 1908.
2 P Lenard, Sitzungsber. d. Heidelb. Ak. d. Wiss. A 1913: 1, 1.
3 Ännu senare har J. J. Thomson ytterligare modifierat den gaskinetiska teorin
i syfte att söka avlägsna motsägelserna vid låga temperaturer: Phil. Mag. 13, 192,
1915.
4 C. Benedicks, Comptes rendus 156, 1526, 1913; Ann. d. Phvsik 42, 133, 1913;
Int. Zeitschr. f. Metallogr. 5, 107, 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
