Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
I tablåen betyder Kr—krympningsgränsen, U—utrullgränsen, Kl—
klibbgränsen och FI—flytgränsen.
Lättleror, lermyllor och äfven fiytleror visa ungefär enahanda
konsi-stenskurvor.
Jag vill nu här framlägga ett fall af konsistenslärans användning vid
en specialundersökning.
Då jag ofvan sagt, att utrullgränsen blott tillhör lerhaltiga jordslag,
så framställer sig frågan: hvad förstås med ler?
Jag skiljer på begreppen ler och lera. Leret är en jordbeståndsdel.
Lerorna äro jordslag, antingen rika på mineralslam (partiklar af 0,02—
0,002 mm.), eller rika på ler. Här är det ler, ej lera, frågan gäller.
Leret är närmast, ej ett kemiskt, utan ett fysikaliskt begrepp. Jag
förstår med ler mineraliska partiklar så små, att de vid uppslamning i
vatten, under mikroskopet visa den Brownska rörelsen, en
hufvudkarak-tär för kolloidala partiklar af suspensoidernås grupp. Alla
mineralpartiklar finare än 0,002 mm. (och af de vanligare silikatens spec. vikter)
kallas af mig för ler.
Men detta ler är ej ett enkelt begrepp. Det finnes fierahanda
lerar-tade substanser. För att söka utreda arten af de, våra nordiska
gla-ciala och postglaciala leror karakteriserande ler substanserna har jag
anställt den här ifrågavarande undersökningen.1
Våra nordiska leror utgöras otvifvelaktigt af de finaste partiklarna från
våra bergarters mekaniska förvittring, mindre från deras kemiska
förvittring, som ej synes spela stor roll. Dessa finaste partiklar hafva af
älf varna nedförts till sjöarna och hafven och där bildat lerorna. Dessa
våra leror karakteriseras af hög plasticitet vid vattenhaltig form, af höga
konsistenssiffror vid torr form samt af att vanligast visa klibbande
plasticitet. Frågeställningen vid denna undersökning blef alltså följande.
Hvilka af våra allmännare nordiska bergartmineral lämna vid
finfördelning ned till kolloidala partiklars finleksgrad partiklar af lerornas typiska
egenskaper?
För att kunna besvara denna fråga måste jag först preparera fram
större mängder undersökningsmaterial af kolloidal finlek. Genom
långvarigt systematiskt arbete lyckades jag skaffa mig ett tillräckligt
material, i kornstorlek ej Öfverstigande 0,002 (0,005) mm. Detta granskades
enligt min konsistensläras metoder, och resultaten blefvo följande:
Mineralpartiklar gröfre än 0,002 mm. och af hvad slag som helst,
visade aldrig plasticitet och aldrig någon utrullgräns.
Partiklar af kvarts och fältspat, finare än 0,002 mm. visade ej heller
plasticitet, likaså ingen utrullgräns.
Mineral af fjälliga kornformer, såsom kaolin, kaliglimmer, talk, klorit
och därtill serpentin, visade vid lika långt drifven finfördelning, som i
det förra fallet, fullgod plasticitet. Klibbplasticitet saknades dock. Och
nådde preparaten i torr form ej några höga konsistenssiffror.
2 K. Landtbr. Akad. Tidskr. 1913, och Intern. Mitteil. f. Bodenkunde 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
