Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Hos blåklinten förekomma 3 olikfärgade blommor, en rent blå, en
violett och understundom äfven en röd form. Den blåa formen är ett
kaliumsalt af en syra, den violetta är syran själf. För den använder
W. det gamla namnet cyanin. Den röda färgen åter är ett s. k.
oxonium-salt mellan cyanin och en växtsyra.
Redan nu förtjänar det påpekas, att det är cellsaftens sura eller
basiska natur,, som är bestämmande för färgvariationen; anthocyanen äro
nämligen röda i sur lösning och bli blåa vid behandling med alkalier.
Vid sina undersökningar använde W. torkadt material, i motsats
till föregående forskare, som endast användt lefvande blommor.
W. påpekar, att genom att använda torkadt material slipper man ifrån
enzymers störande inverkan, och därigenom blir man oberoende af
årstiden. De torkade blommorna pulvriserades, och detta blommjöl, som
för öfrigt uppgick till icke mindre än 20 kg., extraherades med vatten
eller 20 % alkohol. Efter någon tid aftog lösningens färg i intensitet,
och W:s första uppgift blef då att mina något medel som förhindrade
detta. Ett sådant medel fann han också i NaCl eller NaNO3;
egendomligt nog kan man ej använda KC1. Hau fann också, att denna
affärgning icke beror på någon redution^process, ty vid Indunstning af
den af färgad e lösningen återkom färgen, och vid tillsats af syror till dem
båda blef den affärgade lösningen lika röd, som den blåa, nyligen
beredda. Här föreligger endast ett fall af s. k. isomeri, d. v. s. tvänne
föreningar, som, oaktadt de hafva samma procentiska sammansättning och
samma molekularvikt, ändock hafva olika såväl kemiska som fysikaliska
egenskaper. Den färglösa formen är till sin natur också sur, ger äfven
den salter, men dessa äro färglösa. Ur den djupblåa lösningen fälldes
pigmentet med absolut alkohol, och, för att rena det från biprodukter,
upplöstes det åter i vatten och fälldes ånyo med alkohol. Detta upprepadgs
ett par gånger. Vid dessa fällningar borttvättades ju äfven öfverflödigt
NaCl eller NaN03. Precipitatet var dock icke rent, i det att kolhydrat
voro bundna vid detsamma, merendels i colloidalt tillstånd. Härifrån
kunde det befrias genom dialys. Vid indunstning af lösningen efter
dialysen, erhöll W. sexkantiga kristaller, hvilka visade sig innehålla
kalium, bundet vid en syra. De äro röda till färgen, äro ganska
svårlösliga i alkohol och nästan olösliga i vatten. (I brunnsvatten lösas
de med blå färg, på grund af vattnets kalciumhalt.) Vid kokning med
syror spaltas de i det egentliga pigmentet, som W. kallar cyariidin, och i 2
mol. glykos. Cyanin är således en glukosid. Vid Öfverförandet af detta
kaliumsalt till cyanin, bäst i förening med saltsyra, kristalliserar
cyanin-kloriden efter några reningsoperationer i rombiska blad.
Det egentliga pigmentet, cyanidin, kristalliserar som klorid i långa,
välutbildade kristallnålar. De äro lösliga i alkohol med violettröd färg, vid
behandling med Na2C03 öfvergår färgen till blå, och de gifva en
fällning med blyacetat. Liksom cyanin förekommer i cyanidin i två isomera
former. Om man upphettar den färgade formen till 85°, affärgas den,
för att åter framträda vid afsvalning. Den färglösa formen är löslig i
eter, vid afdunstning af etern kan den t. o. m. erhållas i färglösa
kristaller, som med intensivt röd färg lösas i syror. Cyanin och cyanidin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
