Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Willstätters forskningar öfver växternas
anthocyan.
Ref. af Allan Bernton. Föredrag i Kemistsamf. d. 16 dec 1915.
ff Prof. v. Euler har för ungefär l x/2 år sedan1 i detta Samfund
refererat Prof. Willstätters undersökningar öfver växternas klorofyll. Han
omnämnde då bland annat, »att W. under loppet af sina vidlyftiga försök
öfver klorofyllets renframställning äfven häft tillfälle att studera de ämnen,
hvilka närmast åtfölja bladgrönt, nämligen karoten och xanthofyll».
Emellertid har W. icke stannat vid endast dessa båda pigment, utan han
har utsträckt sina undersökningar till växternas gula, röda och blå pigment
i allmänhet. Det är dessa blåa och röda pigment, som han betecknar
med det gemensamma namnet anthocyan. Då han vid dessa senare
undersökningar kommit till lika intressanta och betydelsefulla resultat,
som vid de förra, och då han ju för dessa sina undersökningar öfver
växternas klorofyll och pigment belönats med 1915 års Nobelpris, torde
det helt säkert intressera, orn jag i afton tillåter mig att fortsätta där
Prof. v. Euler slutat och referera arbetets senare del.
Det första anthocyan, han undersökte, var blåklintens. Valet af denna
blomma berodde dels på dess rent blåa färg och dels därpå, att dess
pigment blifvit ganska noga undersökt förut. Redan så tidigt som 1849
hade en botanist vid namn Morot och senare 1854 tvänne andra
botanister Fremy och Clo’éz försökt att med blyacetat isolera blåklintens
pigment, men förgäfves. Som vi senare skola se, innehålla anthocyanen
en eller flera fenolgrupper; de kunna således gifva salter med de tunga
metallerna. Emellertid är denna deras fenol- eller sura egenskap icke
tillräckligt utpräglad för att med fördel kunna ligga till grund för ett
isoleringsförsök. De erhöllo icke heller några kristalliserade,
väldefinier-bara substanser. En annan svårighet, som yppade sig, var det
förhållandet, att lösningens färg efter extraherandet aftog, för att till slut
nästan alldeles försvinna. Man tänkte sig då, helt naturligt, att vätskan
affärgats genom någon reduktionsprocess; helt säkert har denna
aflärg-ning mången gång afskräckt följande forskare från anthocyanens vidare
undersökning. Ett minne hafva vi emellertid från dessa botanister. De
kallade nämligen den blåa färgen för cyanin, som, jämte det af Marquart
1835 införda begreppet anthocyan alltsedan dess blifvit användt som ett
gemensamt namn på växternas röda och blå pigment. Den förste som
lyckades erhålla ett anthocyan i kristallinisk form, var den bekante
botanisten Molisch. Han tog ett blomblad af ros eller pelargonia, fuktade
det med en syra, och med ett täckglas pressade han det mot objektglaset.
Härvid pressades saften ut i kanten af täckglaset, och, sedan fuktigheten
afdunstat, fann han med mikroskopets tillhjälp röda, väl utbildade
kristaller. Det är på denna anthocyanets basiska egenskap, att med syror
gifva väl kristalliserande salter, som W. stödt sig under sina försök att
isolera växternas pigment.
1 24 april 1914.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
