Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Vätets ställning i systemet. Vätet har ofta nog placerats i spetsen
för den sjunde vertikalgruppen (halogenerna). Detta synes oberättigadt,
emedan väte bildar kationen I den »mycket korta» perioden väte-helium
synes väte snarare böra betraktas som den första representanten för
alkalimetallerna, ehuru dess positiva egenskaper äro föga prononcerade,
såsom i regeln fallet med det öfversta elementet i en vertikalrad. En
sådan uppfattning innebär, att man betraktar utsändandet af anioner som
det viktigaste kännetecknet för metalloiderna och icke frånvaron af
elektrisk ledningsförmåga; för denna uppfattning tala i själfva verket vissa
grunder, såsom uppträdandet af metallisk ledningsförmåga hos vissa
modifikationer af Se och Té.
Kurvornas diskontinuitet. Kurvorna synas blifva diskontinuerliga vid
den plötsliga öfvergången från de starkast negativa elementen (F, (Jl>
Br, J) till de starkast positiva elementen (Na, K, Eb, Cs) — liksom
äfven kotangentfunktionen för hvarje jämn multipel af värdet ^ ändras
från — eo till + oo. Denna diskontinuitet synes vara af särskildt
intresse, ty att kurvorna äro icke blott skenbart, utan verkligt
diskontinuerliga, skulle stämma utmärkt därmed, att ädelgaserna He, Ne, Ar,
Kr, Xe och Nt just hafva sin plats vid de diskontinuerliga ställena. Vid
en diskontinuitetspunkt har affiniteten intet bestämdt värde, hvilket
utmärkt motsvaras däraf, att det icke lyckats att framställa några
föreningar af ädelgaserna. Ofvanstående grafiska framställning lämnar
således ock ett stöd för den uppfattningen, att ädelgaserna icke direkt, utan
först efter transformering i andra element, kunna öfverföras i kemiska
föreningar.
Genom införandet af ordningstalen har ädelgasernas ställning i
syste-. met, såsom utgörande skiljepunkterna mellan de olika perioderna starkt
framträdt — sedan nämligen den anomalien att argon, enligt sin
atom-vikt, skulle följa efter kalium, är eliminerad. Såsom antydt i tab. 2,
böra då elementen H och He anses bilda en första, »mycket kort»
period af element, omfattande 2 element. De två hittills som de korta
perioderna betecknade grupperna omfatta då elementen Li—Ne (nrris 3
—10) och Na—Ar (nrris 11—18), således med 8 element i hvardera.
Sedan följa de två »långa perioderna» med K—Kr (nrris 19—36) och
Rb—Xe (nrris 37—54), alltså med 18 element i hvardera. Den därefter
följande elementraden är Cs—Nt (nrris 55—86) med 32 element. Det
lämpar sig icke att förutsätta, att denna skulle representera två perioder
af samma längd, som de två närmast föregående, ty då skulle raden
Cs—Nt hysa 2 x 18 = 36 element. Detta tillåta icke ordningstalen.
Vidare förutsätter ett sådant antagande, att en okänd halogen, en okänd
ädelgas och en okänd alkalimetall skulle finnas mellan Cs och Nt.
I stället ser det ut som om de sällsynta jordarterna, som hittills varit
systemets värsta sorgebarn, skulle på ett passande sätt utfylla denna rad.
För det första få nämligen alla hittills med säkerhet kända sällsynta
jordarter sin plats i systemet (jfr tab. 2). För det andra pekar icke
systemet på att något nämnvärdt antal sällsynta jordarter ytterligare
skulle vara att upptäcka — endast på platsen 61 torde ännu en med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
