Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 3. Den 15 mars 1918 - Kolloiderna i tekniken. Af Sven Odén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
Torfven utgör ju resterna af tidigare vegetationer, och en hel del af de
kolloider, som växterna bilda: cellulosa och andra kolhydrat, ägghvita
och växtslem, förekomma nog delvis föga omvandlade hos torfven,
speciellt om densamma är recent.
Därjämte bildas stora mängder nya kolloida ämnen genom
sönderdelning och omvandling af växtbeståndsdelarna. Viktigast af dessa äro
humussyrorna, hvilka utmärkas af slemmighet och stor förmåga Jatt
fasthålla vatten.
Men af ännu större vikt är, att växternas cellstruktur till en stor del
är bibehållen, fastän cellerna äro döda och plasmamembranen upphört
att reglera vattenupptagningen. Jag erinrar i detta sammanhang
särskildt om hvitmossornas speciellt utbildade hyalinceller, hvilka fungera
som verkliga vattenbehållare. Det är således inte bara den stora ytan
hos kolloiderna, som adsorptivt fasthåller vatten, utan vattnet sugs af
kapillärerna upp i massan och utfyller rent mekaniskt cellerna.
Hvad torfvens kemiska beståndsdelar beträffar och torfmaterialets
förädling genom kolning, torrdestillation och förgasning angår, så skulle det
taga alltför mycket tid att härpå ingå, ej heller är jag kompetent att
redogöra för torfvens teknologi. Den intresserade hänvisas till Paul
Hoering’s handbok sam dr v. Feilitzeris för svenska förhållanden ytterst
förtjänstfulla arbete öfver bränntorf.
Här skall jag blott söka belysa den frågan, hur pass fast vattnet är
bundet i torfven och i hvad mån kolloidkemien kan ge några
anvisningar beträffande problemet att bortskaffa detta vatten.
Till en början några ord om den viktigaste representanten för
humussyrorna, den s. k. huminsyran. Denna är mörkt brunsvart och förlänar
den mogna torfven dess karakteristiska färg samt ingår alltefter
humi-fieringsgraden från några få procent till omkring hälften af
torrsubstansens vikt. Den fria huminsyran såväl som dess kalk- och järnsalter ge
lätt kolloida lösningar, hvilka äro ganska stabila, förutsatt att vattnet är
något sånär saltfritt. Det är dessa kolloida lösningar, som förläna
myrvattnen och vissa floder dess bruna färg. Den koagulerade syran, sådan
den förekommer i torfven eller i vissa utfällningar i sjöar och floder,
besitter alla för kolloida geler utmärkande egenskaper: geléartad konsistens
med skarp krympning vid torkning, stor ytutveckling och åtföljande
vattenbindning samt stor adsorptionsförmåga för lösta ämnen.
Med alkali ger syran lättlösliga salter, hvilka diffundera obehindradt
genom membraner och äro att anse som äkta lösningar.
Ju mera humifierad en torf är, ju bättre låter den sig i regeln
bearbetas och formas, sammanhållningsförmågan ökas, desto högre blir
volymvikten och bränslevärdet efter torkning, hvaremot svårigheten att
utpressa vattnet stiger.
En hel del praktiska skalor för bestämning af huminositeten och
torfvens olika grad af mognad föreligga. Dessa äro alla rent subjektiva
metoder och nästan hvarje torfexpert har sin skala. Så använder statens
l:e torfingenjor, kapten Wallgren studentbetygsgraderna A, AB, B, BC
och G. Cronqvist en 7-gradig skala, hvarvid spec. vikten antages
växa med humifieringen, von Post en 10-gradig o, s, v. Någon på verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
