Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 16 augusti 1918 - Sverige och tropikerna. Af Alf. Larson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
Så hafva vi Tyskland, Österrike, Balkanstaterna, Byssland och den
nya republiken Ukrajna. Våra affärsförbindelser med dessa länder,
Tyskland undantaget, hafva varit alldeles för obetydliga, äfven i betraktande
af att de ligga oss nära i jämförelse med tropikerna. Därifrån kunna
vi få stenkol, spannmål, mineraloljor, parraffin, feta oljor (Rysslands
produktion af dessa senare var år 1913 öfver 400,000 ton), hudar,
spånadsämnen, (hampa, lin, bomull, ull), vissa metaller, tobak, fosfater, en
del delikatesser, t. ex. vin o. s. v. Krimvinet och kaukasvinet, om vi
nu för framtiden tillåtas att förtära vin, är godt, det täflar med
det franska och det förekommer i de mest brukade typerna. Med
nuvarande och blifvande kanalsysteni i samband med floderna, som utfalla
i Östersjön, i Svarta och Kaspiska hafven, blir den osäkra omvägen
kring Gibraltar mindre nödig. Erfarenheten under de sista åren har för
öfrigt visat att vi för vissa tropiska varor måste anlita den enda
framkomliga vägen öfver Europas kontinent. Blifva England och Amerika
de rådande på världshaf ven, torde vi få känna af »ransonering» af våra
viktigaste råvaror, som falla under dessa länders kontroll, för lång tid
framåt. Vi böra därföre icke ställa oss i ännu större beroende af
tropikerna och vesterut tillgängliga länder, utan så mycket som möjligt
orientera oss åt söder och öster, dit vi lättare kunna komma.
Prof. A. talar rätt vidlyftigt och entusiastiskt om tropikernas
delikatesser. Jag tviflar icke på att de, förtärda i tropikerna, d. v. s. mogna,
kunna göra skäl för namnet. Men hvad jag vet är att de, när de
komma hit, äro långt ifrån förstklassiga. Den sydfrukt, som här mest
ätes är apelsinen, men hur ofta får man en mogen sådan? Vanligen
äro apelsinerna nästan lika sura som citroner, ty de tåla ej frakt hit i
moget skick. Och ändå ha vi lätt att få dem hit på kort tid, utan
omlastning, å direkt järnvägsvagn från Italien. Nu kan invändas att
apelsiner blott äro halftropiska. Hålla vi oss därför till de rent tropiska
frukterna, bananer, en del nötter, dadlar, vissa äpplen m. m., så måste
de för att kunna hålla sig under transporten hit i allmänhet skördas
omogna, med påföljd att när de framkomma till vårt aflägsna land de
äro mycket dåliga i smaken. Bananerna, som vi få, äro utvändigt gröna,
eller gula med svarta fläckar samt skrumpna, med en fadd och äcklig
smak, allt annat än »härliga». Tasmania- och Californiaäpplena äro så
godt som onjutbara här. På samma sätt med ananas, den är sur och
dålig. Ingen af dessa frukter kan jämföras med ett godt svenskt astrakan,
ett stenkyrka- eller ett cox-orangeäpple eller ett moltkepäron. För
öfrigt, hvar i tropikerna finnes en frukt, som kan i arom och fin smak
täfla med våra skogssmultron eller ens med våra trädgårdsjordgubbar
eller hallon? Och hvilken kanderad sydfrukt kan ens tillnärmelsevis
jämföras med sylt af våra skogshallon eller björnbär, t. o. m. med våra
lingon, om deras smak vid syltningen icke förstöres genom kokning?
Bättre att vi tillvarataga våra oöfverträffliga skogsbär än köpa omogna
frukter från tropikerna. Någon folknäring blifva tropikernas skatter ej
för oss, därtill blifva de i regel allt för dyra och i längden för
osmakliga. Genomsnittssvensken vill i första rummet ha råg- och hvetebröd,
potatis, sill, och annan fisk, fläsk, kött, mjölk och dem byter han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
