Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 16 augusti 1918 - Om sulfitkoksyrans analysering. Af Peter Klason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
grunder antagit, att så borde vara förhållandet, och det var
ursprungligen för att få klarhet rörande denna sak, som jag började befatta mig
med analysen af sulfitsyrorna. Hvad man emellertid finner är, att vid
Öhrviken har man antagligen gått med ett minimum af kaJk. Detta
minimum har emellertid ej funnits från början, då syran innehöll cirka
l % kalk. Det är därför antagligt, att kalk under kokningens lopp gjorts
ineffektiv, förmodligen genom selens närvaro i syran. Selen förstör
visserligen direkt endast S02 men indirekt också kalk genom uppkomsten
af gips och polytionsyrade kalksalter.
Det torde ej enligt min mening sakna betydelse, om man inom
tekniken ville i möjligaste omfattning utföra analyserna efter här angifven
metod och rita upp kurvorna därefter. I själfva verket är ju
tilläggsarbetet endast en jodtitrering n:o 2.
Af hvad nu anförts torde ha framgått, att, ifall analyserna ske enligt
det brukliga förfarandet, kan man knappast undgå att tillika använda
det Mitscherlichska profvet, som i själfva verket enbart begagnats och det
förmodligen vid ett stort antal cellulosafabriker. Det är tydligt, att, när
fällningen ej mera aftager, kan ingen lösningsprocess fortgå, och att, om
denna punkt är nådd och ändock massan ej är fullkokt, så har det varit
brist på kalk i syran. Kokmästarnas allmänna uppfattning är sålunda
fullkomligt riktig.
Ingen sulfittekniker har väl därför kunnat förstå Omans påstående, att
»detta prof, sådant det utförts/är fullkomligt värdelöst».
Han säger att »åsikten om detta prof är, att endast den kalk, som ej
är bunden vid organiska föreningar fälles af ammoniak.» Han har ej
citerat någon litterär källa härför, och jag kan ej heller tro, att någon
sådan finnes, lika litet som jag tror att det finnes någon enda
sulfittek-riiker i hela världen, som skulle vilja stå för en sådan åsikt, utan hvar
och en vet, att kalk fälles, så länge »fri» S02 finnes. Detta är en enkel
konsekvens af regeln för dubbelt utbyte eller som Torbern Bergman i
företalet till Scheffers föreläsningar 1775 kallar attraktio electiva duplex,
som för detta fall säger, att om man har ett kalksalt af en organisk
sulfonsyra och sätter härtill ett lösligt sulfit t. ex. ammoniumsulfit, så
går reaktionen enligt formeln (RSO?)2 Ca + (NH4)2 S03 = 2RS03 NH4 +
+ CaSO3 och den moderna jonteorien angifver klart anledningen härtill.
Organiska sulfonsyrade salter framställas vanligen af kalksalterna enligt
reglerna för det dubbla utbytet.
När nu Öman angifver sig såsom upptäckare af att kalken i lutens
sulfonsyrade salter, om de innehålla S02, fälles af ammoniak som sulfit,
så är ju denna upptäckt endast ett indicium på, att han själf ej kände
detta.
I en föregående uppsats1 har jag visat, att hans teori om svartkok
visserligen är ny men icke sann. Denna hans teori var, att »med de
vid sulfitkokning vanligen förekommande tider, temperaturer och
koncentration af CaO och SO2, beror svartkok på koncentrationen af S02 öfver
den mängd S02 som finnes i bisulfitet oberoende af kalkmängden».
1 Svensk Papperstidning 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
