Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 16 augusti 1918 - Om sulfitkoksyrans analysering. Af Peter Klason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Denna sats vederlägges direkt af erfarenheten, ty man kan som bekant
ha under koket hur mycket fri S02 man vill öfver bisulfit utan att
framkalla något svartkok, om det blott är sörjdt för att tillräckligt bisulfit
finnes för handen, hvarigenom alla omättade komplexer i det lösta ligninet
blifva bundna. Såsom jag förut utförligt visat1, beror svartkok på, att
den förändring S02 såväl som surt sulfit i lösning spontant undergår
under bildning af polytionsyror öfverskrider koncentrationsgränsen för dessa
syrors stabilitet vid rådande temperatur, ty när denna stabilitetsgräns är
nådd, går förloppet med relativt stor hastighet, hvarvid det ligninet
skyddande sura kalksulfitet förstöres genom den svafvelsyrebildning som upp
kommer genom polytionsyrornas sönderdelning. I ett af de försök på
hvilka Öman stödde sin teori, visade jag, att denna stabilitetsgräns redan
öfverskreds i kokets början, hvarigenom svartkok skenbart inträdde
oberoende af kalkmängden. Ett annat försök var, att han upphettade
sulfit-affallslut med en surhetsgrad af 2 n/10 i åtta timmar till 130°, utan att
någon sådan svärtning inträdde, men att luten blef svart, om den på
samma sätt upphettades, efter det den var försatt med S02, så att den
blef 12 n/10 sur. Jag har nu kompletterat detta försök genom att till
lut af sistnämnda surhetsgrad sätta kalciumsulfit före upphettningen.
Följden var att ingen svärtning inträdde.
I själfva verket finnes det sulfitfabriker, som koka med en syra
innehållande ända till 5 % S02 under det kalkmängden är 0,7 •% och med det
resultat, att massan får en höggradig hvithet, utan att någonsin tecken
till svartkok framträdt. Å andra sidan finnes erfarenhet af att låg halt
af fri S02 framkallar lätt en betänklig mörk färg hos massan, hvilket
ock står i sammanhang med mitt påvisande af, att hastigheten i den
spontana sönderdelningen af S02 ökas med stigande kalkhalt i förhållande
till total S02.
Att i praktiken följa Ömans teori vore sålunda i själfva verket att gå
tillbaka till den ståndpunkten, man intog vid denna industris begynnelse,
då man ej sällan led af fenomenet »svartkok», som väl aldrig numera
förekommer.
Med anledning däraf att Öman i en uppsats i Tekn. Tidskrift, afd.
Kemi- och Bergsvet. 1915 s. 41 föreslagit att bestämma kalken i
sulfit-koksyran genom att fälla med ammoniak, uttvätta kalciumsulfitet,
därefter lösa detta i saltsyra samt titrera S02 med jod, påpekade jag2, att
det ej är totalmängden kalk, som sulfitteknikern vill få fram genom sin
analys, utan mängden effektiv eller disponibel kalk + magnesia, hvilket
han ock får genom de af honom använda enkla metoderna. Hans metod
är sålunda fullständigt oduglig framför allt vid analys af med tappad
lut försatt syra, därför att denna medtager den ineffektiva kalk som finnes
i luten dels såsom gips, dels såsom salter af polytionsyror, dels bunden
vid ligninsulfonsyrorna, men medtager ej den magnesia, som alltid finnes
i kalkstenen och därifrån kommer in i syran, och ej heller tager hänsyn
till den oxidation af kalcium sulfitet som kan försiggå vid dess
uttvättning, ej heller till det neutrala kalciumsulfitets ej obetydliga löslighet i
1 Arkiv f. kemi, bd 4, n:r 1.
2 Sv. Papperstidning n:r 13, 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
