Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 16 augusti 1918 - Om sulfitkoksyrans analysering. Af Peter Klason
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
fällningsvätskan. Ömans genmäle, att magnesiahalten i vanlig kalksten
är mycket låg, och att man kan anbringa en korrektion för den
ineffektiva kalken i den gasade syran, synes ej kunna förbättra hans metod.
Sin kritik af Winklers och Höhns titrermetoder grundar Öman på,
att sulfitsyran innehåller af honom påvisade stora mängder C02, ända
till 600 cm3 per liter, som visserligen efter hand afgår ur syran, men
som dock skulle under omständigheter vålla ett fel å kalkvärdet af ej
mindre än — 16 X- Då emellertid, såsom jag påvisade, mängden CO2
i vattnet är väsentligen beroende af parti ai try eket af C02 öfver koksyran,
och detta alltid såsom koksyran framställes, är lågt, så spelar kolsyran i
koksyran vid ti treringen ingen roll. Öman söker visserligen rädda
situationen genom att påstå, att min uppgift om att för rent vatten och
atmosfärtryck och 0° är lösligheten af C02 cirka 1,000 cm3 per liter vatten
»är falskt, ty det är 1,713 cm3». Enligt Bunsen är absorbtionskoeflfici-
enteil C = 1,7967—0,07761 t + 0,0016424 t2.
Enligt denna formel beräknas, att l l vatten absorberar följande
mängder C02 (mätt vid 0° och 760 mm tryck.)
0°—1,7967
10°—1,1847
15°—1,0020
20°—0,9014
Min uppgift är sålunda ingalunda falsk, utan det falska ligger i att
Öman framflyttatt 0° i satsen till omedelbart efter ordet vatten. Att
detta ej är berättigadt följer af ordet »cirka», som ju ej kan afse, att
vattnet skulle hafva en variabel absorbtionskoefficient vid 0°, utan syftar
naturligtvis på en variabel temperatur hos vattnet.
Det är en annan ingalunda oviktig sak, som här särskildt torde böra
framhållas. Öman påstår, att vid jodtitreringen skall ej jodlösningen
titreras ned i syran utan tvärtom, ty om man titrerar jodlösningen ned
i syran, så erhåller man ett omkring 0,8 % lägre värde, än om man
förfar omvändt, och att det högre resultatet är det riktiga värdet. Det
förhåller sig emellertid så, att, lösningarna vederbörligt utspädda
förutsatt, båda sätten ge identiskt samma resultat, för så vidt nämligen
sulfitsyran ej innehåller polytionsyror. Dessa förbruka nämligen också jod,
om än reaktionshastigheten därvid är långt mindre än för SO2. Det är
då klart att, om sådana finnas för handen, så måste man få högre värde
genom att titrera syran ned i jodlösningen, hvilken senare alltså är i
Öfverskott under hela titreringen och under denna tid inverkar på
poly-tionsyran. Nu förändras sulfitsyran af sig själf, som jag på sin tid
utförligt påvisat, hvarvid polytionsyra uppträder. Det är sålunda tydligt,
att det enda riktiga är att förfara så som i praktiken allmänt är
brukligt, nämligen att låta jodlösningen rinna in i den mycket utspädda
sulfitsyran och rätta sig efter den första indikationen. Har den klara blå
färgen hållit sig bara ett par sekunder vid kraftig omröring, så bör man
sluta.
Vid bestämning af arsenik enligt S02-metoden reduceras arseniksyran
med SO2, som sedan afdunstas. Det är nu väl bekant, att titreringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
