Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
tressant. Detta ej mindre genom Rinmans egna reflexioner och
experiment, än genom den kontakt, som är rådande med Torbern Bergmans
och Scheeles vetenskapliga produktion. Till en riktig uppfattning om
arten af de förändringar i sammansättningen, som vållade olikheten mellan
smidesjärn, stal och tackjärn, har visserligen ej heller Rinman kommit,
men han har i alla fall fullt klart för sig, att stålet i afseende på halten
af den beståndsdel, hvilkens närvaro måste anses som anledningen till
denna olikhet, måste intaga en mellanställning mellan smidesjärn och
tackjärn. Han säger härom: »Järnet uptäcker en sammansättning af
många delar, hwilka antingen nödwändigt utgöra dess metalliska Bestånd,
eller ock kunna däruti wara tillfällige. Till de förra räknar jag
hufwud-sakligen själwa järnjorden (som alltid är en och densamma) tillika med
det Brännbara; hwilket visar sig wara af olika lynne, nämligen af ett
gröfre och mera sammansatt wäsende, som åstadkommer förwandlingen
till stål, men kan ej genomtränga Glas och af ett finare Phlogiston, som
ej kan af Glaskärl utestängas, men återställer likwäl Järnkalkens
förlorade egenskap att tyda Magneten samt torde således wara den fina, till
äfwentyrs den Electriska Eldsmaterien. Detta Brännbara ämnet och
Phlogiston kunna bägge hos Järnet, ofta på en gång, wara tillstädes och
det uti olika mängd; så att Metallens särskilda Egenskaper merendels
endast däraf härröra. Således finna wi, att Järnet ej erhåller smidighet,
förrän en wiss del af det (åtminstone det gröfre) bränbara frånskilljes».
Sedan han genom direkta försök visat, att vid lämplig behandling,
isynnerhet af tackjärn, ett fjälligt, affärgande, lätt pulver kan erhållas, som
i alla afseenden liknar blyerts eller Plumbago, identifierar han härmed
den nämnde »gröfre Beståndsdelen af det Bränbara». Ett tiotal år senare
visade utländska forskare, att detta ämne utgjordes af rent kol.
Hin-man, som var en ifrig flogistiker, antager, att det bestod af »Luftsyra med
Phlogiston till mättning förenad», d. v. s. således på modärnt språk
koldioxid förenad med flogiston. Då nu de verkliga grundämnena af
flogis-tikerna alltid uppfattades som föreningar mellan den af dem antagna
elementära jorden eller oxiden — således i detta fall koloxiden — och
flogiston, blir alltså Rinmans Plumbogo realiter detsamma som rent kol.
Först omkring sekelskiftet 17—1800 blef emellertid den riktiga
uppfattningen af kolets roll vid järn beredningen uppklarad, hufvudsakligen
genom den franska forskaren Serthollets arbeten på detta område. Att
vid denna tid ett modärnare åskådningssätt ej blott inom denna gren af
vetenskapen, utan öfver hela linjen gjorde sig gällande, är ingen
tillfällighet. Det sammanhänger med Lavoisiers störtande af
flogistonhy-potesen, hans införande af rationell, kvantitativ kemisk analys och den
i samband härmed stående riktiga förståelsen af elementbegreppet.
(Forts).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
