Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. Den 16 oktober 1918 - Den kemiska tolkningen af järnets metallurgiska processer vid slutet af 1700-talet. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
talet blef fullt klarlagd. Plinius beskrifver äfven, hur vissa slag af
glödgade järnstycken genom neddoppning i vatten eller olja kunde bibringas
olika grader af hårdhet. Vid denna härdningsprocess ansåg han
emellertid värmets och oljans inverkan på metallen vara af rent kemisk art.
Förfarandet synes för öfrigt redan på Homeros tid ha varit de gamla
.grekerna bekant. Med dessa primitiva kunskaper om järnets metallurgi
synes man ha fått nöja sig ända till 1500-talets första hälft, Det var
genom den i Chemnitz bosatte läkaren Agricolas arbeten, som vid midten
af 1500 talet mineralogi och metallurgi, började att mera rationellt
studeras och tillämpas. Vi finna i honom upphofsmannen till
metallpro-beringens konst och uppfinnaren till flere viktiga förbättringar af
uråldriga hyttmetoder. Om orsaken till järnets olika egenskaper och de
kemi-åka förloppen vid dess utvinnande hade man dock ännu mycket vaga
föreställningar. Efter Agricola finna vi åter metallurgien i dödvatten
ända till slutet af flogistonperioden, då den genom de svenska forskarna
liinrnans, Bergmans och Gahns banb^tande arbeten för första gången
underkastades en rationell, vetenskaplig behandling och därmed höjdes
till en systematiskt tillämpad vetenskap.
Såväl praktiskt som teoretiskt torde bergsvetenskapsmannen Sven
^Rinman under den tid, som vår skildring närmast åsyftar, få anses s-om
den främste auktoriteten rörande metallurgiska spörsmål. En mer än
40-årig praktisk erfarenhet ligger till grund för hans 1782 utgifna
»Järnets historia», hvari vi finna en i möjligaste mån fullständig
framställning och kritisk granskning af en mängd för järnbearbetningen
intressanta rön. Rinman säger i sitt företal, att man på grund af järnets
stora betydelse alltsedan urminnes tider borde ha »orsak att vänta, det
den samme också på flere tusende år borde vara aldra mast granskad
och till alla egenskaper så känd, att ingenting oförsökt och obekant
därutinnan skulle återstå.» Men vid studiet af äldre källor, sådana som
Svedenborgs: (De Ferro) och andra, finner han visserligen en del olika
smäitningssätt och dylikt angifna, men om metallens egenskaper för
öfrigt föga af värde. Den enda källa, som enligt Rinman i detta
afseende innehåller några värdefullare upplysningar, är Béaumurs’ 1722
ut-.gifna arbete: »L" art de convertir le f er f or ge en åder.» Vi lära här känna
denne, väl annars mest genom den efter honom benämnda
temperatur-skalan bekante forskare, som uppfinnaren till framställningen af
cement-och bränn stål. Äfven aduceringsprocessen har i honom sin upphofsman.
Det är nästan alkemistiska recept på blandningar, hvari smidesjärnet
bör inbäddas i och för öfverföring till stål, som han angifver. Som
exempel må anföras: »dufweträck, salmiak och kökssalt fuktade med
urin.» Béaumur anser stål för fullkomligt metalliskt järn, under det
att gjutjärn och, ehuru i mindre grad, äfven smidesjärn skulle innehålla
ometalliska beståndsdelar, såsom järnoxid och slaggartade eller
svafvelhaltiga ämnen. »För Lärda werlden wågar jag ej lofwa några fina nyheter»
— säger Rinman i sitt företal, »men — fortsätter han — de uti denna
Afhandling anförde Rön hoppas jag likwäl wara pålitelige till
underbyggnad för djupsinnigare slutsatser.» Äfven i detta afseende torde
emellertid Järnets historia kunna anses som synnerligen förtjänstfull och in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
