Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
Valensbegreppets utveckling.1
Af Ludwig Ramberg.
Erfarenheten lär oss, att antalet af de sammansatta ämnen, som kunna
Midas genom förening af två gifna grundämnen, i de allra flesta fall
är helt ringa, ofta blott 1 eller 2, mera sällan 3 till 5 och endast
undantagsvis större. Men å andra sidan visar det sig, att de sammansatta
ämnenas egenskaper ej entydigt bestämmas af de i dem ingående
grundämnenas art och relativa mängder, utan att mot en viss elementär
sammansättning ofta svara två eller t. o. m. flera ämnen, s. k. isomerer,
med afgjordt olika egenskaper. Då vi vilja kläda dessa båda
erfarenhetssatser i atomteoriens dräkt, föras vi till begreppen atomvärde eller
valens, och struktur eller konstitution. Det förra innebär, att hvarje
element ar atö ms förmåga att vid sig lagra eller »binda» andra dylika är
begränsad och i hvarje särskildt fall bestämd, det senare är ett uttryck
för uppfattningen, att atomerna i hvarje sammansatt ämnes molekyler
äro anordnade på ett bestämdt sätt, och att ämnets egenskaper äro
beroende af denna anordning.
Nära ett halft sekel förflöt efter atomteoriens införande i den kemiska
vetenskapen, innan valens begreppet började taga gestalt. Det är i själfva
verket förvånande, att en så spekulativt anlagd man som Dalton ej
koncipierade denna idé, hvilken dock implicite innehålles i det ena af
de postulat, som bilda grundvalarna för hans teori. Den induktiva
härledningen af valensbegreppet hindrades länge af den osäkerhet angående
atomvikternas sanna värden, hvilken var en följd af den ända fram mot
midten af 1800-talet rådande förvirringen i begreppen molekyl, atom och
ekvivalent. Det får ej heller förbises, att en koncis formulering af
valensbegreppet förutsätter begreppet likvärdhet, hvilket egentligen först genom
studiet af substitutionsföreteelserna blef lefvande i det kemiska
medvetandet. Slutligen måste man också erinra sig, att förtroendet för atomteorien
såsom ledprincip för den kemiska forskningen vid denna tid ännu var
synnerligen ringa. Det var kanske närmast denna omständighet, som
hindrade den tidens kemister att taga det steg, som nu förefaller oss så
kort, nämligen att söka förklaringen till de då härskande
formelsymbolerna, de s. k. typformierna, i en egenskap hos atomerna själfva, och
sålunda komma fram till valensen såsom »typernas idé», för att
använda Kekulés bevingade ord.
Så kom det sig, att först 1852 den satsen med full bestämdhet
uttalades, att hvarje elementaratom visar egenskapen att förena sig med ett
bestämdt antal andra atomer eller radikaler. Den som gjorde detta
uttalande, hvilket måste anses som valenslärans upphof, var den
engelske kemisten E. Frankland, och han hade förts till detsamma genom
sina undersökningar af vissa metallorganiska föreningar. Det var
sålunda på en lång omväg, som vetenskapen omsider nådde fram till
begreppet valens, hvilket vid en mera rationell utveckling af atomteorien
1 Denna artikel utgör en något utvidgad bearbetning af den föreläsning, hvar
med förf. tillträdde professuren i kemi vid Uppsala universitet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
