Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
kunde hafva härledts långt tidigare. Genom denna omväg fördröjdes
särskildt den organiska kemiens utveckling flera decennier.
Märkligt nog vann Franklands klart uttalade åsikt under de närmast
följande åren föga beaktande, om det än är obestridligt, att den
utöfvade stort inflytande på Kolhes samtidiga arbeten. Det var först genom
Kekulés och Coupers ungefär 6 år senare offentliggjorda arbeten om
kolets atom värde, som insikten om valensbegreppets stora vetenskapliga
betydelse började sprida sig i vidare kretsar. Kärnpukten i dessa
forskares insats var f. ö. ej så mycket härledandet af kolets 4-värdhet, som
fast mera påvisandet af kolatomernas förmåga att binda hvarandra
inbördes, hvarigenom grunden lades till den nuvarande strukturläran för
de organiska ämnena. Det förtjänar nämnas, att det numera allmänt
brukliga sättet att beteckna »bindning» mellan atomer medelst mellan
atomtecknen dragna streck härrör från Couper. Genom ett af dessa
skenbart tillfälliga sammanträffanden, som man så ofta möter i vetenskapens
utvecklingshistoria, framträdde vid denna tid Cannizzaro med ett
betydelsefullt arbete om principerna för valet af atom vikter. Först sedan de
häri uttalade åsikterna hunnit slå igenom och bära frukt i ett
konsekvent system af atom- och molekylvikter, kunde valens- och
strukturläran komma till full utveckling.
En kort redogörelse för den inom valensläran brukliga terminologien
utveckling torde här vara på sin plats. Termen »valens» användes
hvarken af Frankland eller Kekulé. Den förre införde öfverhufvud ingen
särskild beteckning för den af honom påvisade lagbundenheten, den
senare begagnade uttrycket «atomighet» (»1-atomig», 2-atomig» o. s. v.).
Senare finner man termerna »monaffin», «diaffin» o. s. v. såsom uttryck
för olika valens hos atomer eller radikaler, samt »frändskapsenhet» såsom
beteckning för valensenhet (jfr. nedan). Först Erlenmeyer införde de
numera vanliga uttrycken » 1-värd», »2-värd» o. s. v. A. W.
Hofmann begagnade termen »kvantivalens», hvilken af Wichelhaus 1868
förkortades till »valens». Detta ord användes numera i tre. något olika
betydelser, i det att man därmed betecknar dels själfva begreppet »med
afseende på antalet bundna atomer bestämd bindningsförmåga», dels hvarje
särskild af de enheter, i hvilka denna förmåga gör’sig gällande
(=«va-lensenhet»), dels antalet dylika enheter hos en atom (= »valenstal»).
Den första — och nära nog enda — stora striden inom
valenslärans område uppflammade redan på 1860-talet och gällde frågan,
huruvida ett grundämnes valens bör anses vara föränderlig eller konstant.
Frankland hade uttryckligen framhållit valensen såsom inom vissa
gränser föränderlig, t. ex. 3 eller 5 hos kväfve, fosfor, arsenik och antimon.
De flesta af tidens ledande kemister {Gerhardt, Wurtz, Williamson,
Kolbe m, fi.) delade denna åsikt. Kekidé åter färfäktade den
uppfattningen, att »grundämnenas atomighet är en fundamental egenskap hos
atomerna, lika oföränderlig som atom vikten». Härvid är att märka, att
Kekulé ej alltid räknade med den s. k. maximalvalensen, d. v. s. det
högsta valenstal, som härledes ur ett grundämnes föreningar »af första
ordningen»1, utan i flera fall antog vida lägre värden, t. ex. 2 för svaf-
1 Härmed menas föreningar af blott två grundämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
