Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
Trots antagandet af växlande valens har det emellertid ej lyckats att
»atomistiskt» förklara alla föreningars byggnad, d. v. s. att på grundval
af valensbegreppet för dem uppställa strukturformler, som angifva, hur
man har att tänka sig de olika atomerna lagrade vid hvarandra. Den
af Kekulé införda skillnaden mellan »atomistiska» och »molekylföreningar»
består således ännu i dag, fastän de båda gruppernas omfattning ej
längre är densamma, som den var enligt Kelculés definition. Det ofvan
nämnda, af Kekulé införda kriteriet på en & molekylförening» har
naturligtvis ej kunnat upprätthållas inför den uppfattning af
dissociationsfenomenet, som den sedermera utvecklade kemiska statiken visat vara den
rätta. För nutida åskådning är strängt taget ingen enda förening stabil
utan i närvaro av sina dissociationsprodukter i vissa koncentrationer.
Hvad speciellt den af Kekulé åsyftade sönderdelningen vid förgasning
beträffar, så måste vid hvarje dylik jämvikt gasfasen innehålla såväl
den osönderdelade föreningen som dess dissociationsprodukter, hvaraf
följer, att en och samma förening skulle enligt det Kekuléska, kriteriet
kunna vara på en gång atomistisk och molekylar. Gränsen mellan
de båda grupperna har i senare tid helt enkelt dragits så, att till
»molekylföreningarna» hänförts de ämnen, hvilkas byggnad ej kunnat
förklaras enligt den för tillfället gällande strukturläran. (I grund och botten
torde samma indelningsgrund hafva varit bestämmande för Kekulé.)
Sträfvandena att slå en bro öfver klyftan mellan de båda klasserna hafva
dock aldrig upphört. Dessa försök hafva ofta varit grundade på en
utvidgning eller omgestaltning af det klassiska valensbegreppet. I själfva
verket hafva de flesta undersökningar, som i nyare tid medfört en
fördjupning af detta begrepp, haft »molekylföreningarna» till föremål. Vi
återkomma längre fram till de mest betydande af dessa arbeten.
Under 1860- och 1870-talen når den klassiska, eller som man med
Kauffmann också kan säga, den formella valensläran sin fulla utbildning.
Man kan framställa dess huvudmoment i följande form.
1. Atomer af olika element sägas vara likvärda, om de kunna ersätta
hvarandra i föreningar.
2. Valens är ett tal, som angifver, huru många väteatomer eller
därmed likvärda atomer af andra element ett grundämnes atom förmår
binda eller ersätta. Särskildt är att märka, att valensen är ett tal utan
förtecken (+ eller —).
3. Enheten för valens är väteatomens valens, hvilken således alltid
antages vara=l. Valet af väteatomen såsom enhet för valens har ej blott
sin grund däri, att den tidigare valts som enhet för atom- och
molekylvikterna, utan framför allt däri att man vid denna tid ej kände någon
af blott väte och ett annat grundämne bestående förening, hvars
molekyl jämte en väteatom innehöll flera atomer af det andra grundämnet.
Sedermera hafva visserligen sådana föreningar blifvit bekanta (t. ex. HN3),
men man har goda grunder att betrakta de i dylika föreningar vid väte
bundna atomkomplexerna som en värda radikaler, hvadan dessa ämnen ej
gifva anledning till antagande af högre valens än 1 hos vätet. Strängt taget
måste dock väteatomens konstanta en värdhet anses som en hypotes (»den
formella valenslärans första fundamentalhypotes» enligt Kauffmann).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
