Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
vel, 3 för kväfve o. s. v. För att kunna upprätthålla sin mening om
valensens konstans måste han därför genomföra en indelning af de
kemiska föreningarna i två grupper, »atomistiska» och »molekylföreningar».
Det yttre kännemärket på dessa båda grupper skulle vara, att de
atomistiska föreningarna skulle kunna existera äfven i gasform, under det att
molekylföreningarna skulle vid upphettning sönderfalla i två eller flera
atomistiska föreningar. De till en molekylförening sammanslutna
molekylerna skulle sammanhållas af krafter af annan art än de mellan
atomerna i en atomistisk förening verkande.
Kékulés hypotes om valensens konstans underkastades en mördande
kritik af flera bland den tidens främste kemister, kanske grundligast af
Blomstrand, hvilken bl. a. Öfvertygande visade ohållbarheten af de
egendomliga »kedjeformler» till hvilka denna hypotes i många fall måste
leda (t. ex. H.O.O.S.O.O.H för svafvelsyra). Det är dock en ödets
ironi, att Blomstrand i sina bekanta formler för komplexa ammoniak-och
haloidföreningar ansåg sig böra antaga kedjor af minst lika äfventyrligt
slag, som de, hvilka han hos Kefctdé utdömde.
Sedan 1870-talet är den uppfattningen så godt som allmänt antagen,
att de flesta grundämnens valens kan växla. I det längsta sökte man
visserligen stanna vid en kompromiss, i det att man antog valensens
växling vara underkastad en viss regelbundenhet på så sätt, att antingen
endast jämna eller endast udda valenstal kunde förekomma hos ett visst
grundämne. Härigenom vann man tillfredsställelsen att få en skenbar
förklaring på atomvärdets föränderlighet, i det att de för tillfället ej
verk-samma valensenheterna antogos mätta hvarandra parvis. Men inför de
nyare metoderna för molekylviktsbestämning har äfven denna sista rest
af hypotesen om valensens konstans måst uppgifvas. Dock har det aldrig
saknats forskare, som med skärpa framhållit det vetenskapligt
otillfredsställande i uppfattningen af valensen såsom växlande. Bland dessa
kunna i främsta rummet nämnas Lothar Meyer och F. W. Hinrichseny
hvilken senare sökt en utväg ur svårigheten att förena fordran på konstant
valens med de empiriskt gifna, faktiskt växlande valenstalen genom att
i likhet med Erlenmeyer tillskrifva hvarje elementaratom en oföränderlig
maximalvalens och skilja mellan denna invariant och det i hvarje
särskilt fall uppträdande tillfälliga valenstalet (»substitutionsvärdet»), hvars
växlingar böra kunna återföras till yttre omständigheter (temperatur, de
bundna atomernas art o. s. v. ). Så länge detta ej är möjligt på annan
väg än de vaga resonemangens, måste emellertid den av Hinriclisen
föreslagna distinktionen betecknas som skäligen värdelös.
De forskare, som trätt i breschen för valensens konstans, hafva väl alltid i
likhet med Kekulé låtit leda sig af den uppfattningen, att om valensen är en
egenskap hos själfva atomen, så bör den vara oföränderlig af det skäl, att
atomerna själfva äro oföränderliga individ. I och med att föreställningen om
atomerna såsom sammansatta, ja i vissa fall mycket komplicerade byggnader
genom den sista tidens forskningsresultat oemotståndligt brutit sig väg, har
emellertid detta skäl förlorat den vikt, som det obestridligen tidigare ägt.
Det förefaller i närvaranda stund mer än sannolikt, att en fullt
tillfredsställande förklaring af valensens växling inom kort skall kunna gifvas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
