Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 .
merna blifva dubbelt bundna vid hvarandra. Dessa satser, hvilka äro att
betrakta som rent empiriska fakta, oberoende af den härskande
valens-oeh strukturläran, hafva i somliga fall visat sig gälla äfven för ämnen,
där det »centrala* elementet är ett annat än kol, i andra fall däremot
icke.
Strukturlärans framgångar få emellertid ej göra oss blinda för dess
brister, äfven om dessa i jämförelse med förtjänsterna förefalla få och
obetydliga, åtminstone vid ytligt betraktande. Om man i få ord vill
värdesätta den organiska strukturläran, torde detta kunna ske på
ungefär följande sätt: Strukturläran i dess på det klassiska valensbegreppet
grundade form förmår afbilda isomeriföreteelserna på sådant sätt, att antalet
iakttagna isomera former ej eller åtminstone blott ytterst sällan
öfverstiger antalet möjliga struktur form ler (däremot inträffar ej sällan
motsatsen, hvilket naturligtvis alltid kan anses bero därpå, att man ej lyckats
framställa alla existensdugliga isomerer). Vidare tillåta de ur
strukturläran härledda formlerna en i regel tillfredsställande tydning af
motsvarande ämnens reaktioner (»förvandlingsegenskaper»), dock med den
inskränkning, att strukturformlerna ej förmå tydligt uttrycka det ofta starkt
framträdande inflytande på reaktionens förlopp, som utöfvas af atomer
eller grupper, hvilka enligt strukturformeln ej äro omedelbart förbundna
med den af reaktionen träffade delen af molekylen. De organiska
ämnenas öfriga egenskaper (»tillståndsegenskaperna») förmå strukturformlerna
däremot ej eller blott på ett ytterst ofullständigt sätt representera.
Om vi nu vända vår uppmärksamhet mot de frågor inom den
organiska kemien, vid hvilka den klassiska strukturläran visat sig bristfällig,
möta vi först de s. k. omättade Jöreningarna. Strukturläran söker förklara
dessas existens och egenskaper, framför allt deras förmåga att addera
vissa ämnen, genom antagandet af dubbla eller flerdubbla bindningar
mellan kolatomer (eller i vissa fall mellan en kolatom och en atom af
annat slag), en uppfattning, för hvilken först Erlenmeyer gjort sig till
tolk. Så länge det blott gäller att statiskt förklara
isomeriföreteelserna hos dessa ämnen, måste det medgifvas, att nyssnämnda uppfattning
i stort sedt visar sig tillfredsställande. Detsamma är förhållandet med
afseende på förklaringen af de omättade ämnenas karaktäristiska
reaktioner, så länge det blott är fråga om de egentliga etylenderivaten, d. v. s.
ämnen med blott en dubbelbindning, och så länge man bortser från
reaktioner, som beröra omlagringen af »geometriska isomerer». Vid
etylén-derivaten sker nämligen additionen alltid i öfverensstämmelse med
formeln, d. v. s. vid två närliggande kolatomer. Helt andra
förhållanden inträda emellertid vid föreningar med två eller flera dubbelbindningar.
Om dessa bindningar äro hvad man kallar konjugerade, d. v. s. befinna
sig mellan den första och andra samt mellan den tredje och fjärde i en
fortlöpande kedja af fyra kolatomer (—C = C—C = C—), sker addition
nämligen ej regelbundet vid den första och andra eller vid den tredje
och fjärde kolatomen, utan vanligen vid den första och fjärde, så att
den resulterande produkten visar en dubbelbindning mellan andra och
tredje kolatomen. Här framträder sålunda en uppenbar diskrepans mellan
formelbild och reaktionsresultat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
