Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 15 februari 1919 - Valensbegreppets utveckling. Af Ludwig Ramberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
För of ver vinnande af denna svårighet har Thiele 1892 uppställt en
teori, hvars räckvidd sträcker sig långt utanför det här ifrågavarande
speciella området, i det att den innebär ingenting mindre än en
djupgående omgestaltning af det klassiska valensbegreppet. Kärnpunkten i
denna »partial val ensteori» är följande: Då tvenne atomer binda
hvarandra dubbelt, träda visserligen två valenser från vardera atomen i
funktion, men dessa förbrukas ej fullständigt för dubbelbindningen, utan vid
hvardera atomen blir en rest, »partialvalens», oförbrukad, Dessa
partialvalenser (hvilka Thiele representerar med prickade linjer, t. ex.—C = C—)
äro orsaken till den vid dubbelbindningen uppträdande
additionsförmä-gan. (Till förebyggande af missförstånd må det uttryckligen påpekas, att
Thiele tänker sig de båda ifrågavarande atomerna förbundna med
hvarandra genom ett större valensbelopp, än hvad som representeras af en
enkel bindning, hvarigenom hans teori väsentligen skiljer sig från tidigare
försökta förklaringar.)
Yid det ofvan nämnda fallet, »konjugerade dubbelbindningar»,
antager Thiele, att de vid andra och tredje atomerna befintliga partial
valenserna sammansluta sig till en ny bindning, hvadan dessa båda atomer
komma att vara förenade dels genom en vanlig enkel bindning och dels
genom en sådan, som uppkommit genom ömsesidig mättning af två
partialvalenser:
—Ö=C—C = C––––––-» —C = C^C = C—
En dylik s. k. inaktiv dubbelbindning [G—C) visar inga fria
partialvalenser, och de båda genom densamma förbundna atomerna sakna
följaktligen additionsförmåga. Däremot hafva både den första och den fjärde
atomen i det ifrågavarande systemet fria partialvalenser, och vid dessa
kan alltså addition komma till stånd. Thieles teori förklarar sålunda
det ofvan nämnda egendomliga förhållandet vid addition till system med
koordinerade dubbelbindningar. Denna teori har f. ö. visat sig
utomordentligt fruktbringande som arbetshypotes och redan föranledt en mängd
undersökningar. Det kan naturligtvis ej komma i fråga att här lämna
en redogörelse för dessas resultat; blott så mycket må. nämnas, att
teorien i de flesta fall vunnit bekräftelse. Hvad som här intresserar oss,
är i främsta rummet själfva fundamentalhypotesen i Thieles teori, nämligen
att den klassiska valenslärans enheter i vissa fall måste betraktas
såsom delbara.
Den Thieleska. teorien kastar nytt ljus äfven öfver ett annat område,
som varit det ömtåligaste i hela den klassiska strukturläran, nämligen
benzolproblemet. Kekulés benzolteori, som visserligen med full rätt
ansetts vara en af strukturlärans mest glänsande skapelser, innebär som
bekant en olösbar motsägelse, i det att de i Kekulés benzolformel
förekommande dubbelbindningarna ej motsvaras af utpräglad
additionsförmåga, hvartill kommer, att denna formel ej ger något som helst uttryck
åt den egenskapskomplex, som man brukar sammanfatta under
beteckningen »aromatisk karaktär». Trots dessa brister har den dock i all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
