Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 17 november 1919 - Om reaktionsförmåga i fast aggregationstillstånd. Af J. Arvid Hedvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
eller flera komponenter. Några exponenter för sådana processer må
nämnas, där man med säkerhet lyckats konstatera eller framkalla en fullt
tydlig förändring eller reaktion på grund af fast diffusion. Enklast synes
mig dessa förhållanden låta sig överblickas hvad metalloxiderna
beträffar. I litteraturen härom finna vi också uppgifter, som först genom
införandet af begreppet fast lösning fått sin riktiga tolkning. Jag syftar
härvid på alla de mer eller mindre osannolika oxidformler, som möta en
i en utförlig handbok för oorganisk kemi. Serien Co20, CoO, Co80(),
Co607, Co405, Co304, Co7O10, Co9014, Co13019, Co208, Co805l Co10O1(i,
Co12019 och Co02 må vara ett exempel ur högen. Det är uppenbart,
att alla dessa formler ej motsvaras af enhetliga kemiska föreningar.
Hedan framställningsmetoderna visa, att sannolikt endast CoO, Co304, Co2(X>
och Co02 kunna göra anspråk härpå. De öfriga äro antingen fasta
lösningar eller blandningar af olika oxider. L. Wöhler har genom att
mäta clissociationstrycket i systemen:
2 CuO = Cu20 + O
Ir 02 = Ir + 02
PdO = Pd + O
på ett fullt entydigt sätt visat, att fasta lösningar mellan oxider eller
mellan oxid och metall inom vissa temperaturintervall ofta kunna bildas
ganska hastigt. Om vi betrakta systemet 2 CuO = Cu20 +O från faslärans
ståndpunkt, så inses att mot en viss temperatur svarar ett visst
dissociationstryck för syret, alldenstund vi ha tre faser: CuO, Cu20 och 02
och två komponenter: Cu och O, således fullständig jämvikt. Wöhler1
fann nu, att detta jämviktstryck inställde sig mycket snart men också,
att man efter evakuering och ny upphettning till samma temperatur
fick ett helt annat tryck och mindre än det förra. Det är tydligt, att
förklaringen härtill ligger i uppkomsten af en fast lösning af
kopparoxidul i kopparoxid. Vi få då som förut två komponenter men bara en
fas och alltså två friheter, d. v. s. mot en viss temperatur kunna svara
olika tryck allt efter olika koncentration hos den fasta lösningen. Han
tillfogar i sin berättelse öfver dessa försök, att processerna i fråga förlöpa
så snabbt, att de med fördel kunna tjäna som demonstrationsförsök.
Vissa afvikelser i de resultat som erhållits vid bestämningar af
kobolt-och nickeloxidernas dissociationstemperaturer och därtill svarande tryck
synas mig tyda på, att likartade förhållanden äro rådande äfven vid dessa
oxider. Detsamma torde enligt Milbauer2 vara fallet för blyoxiderna.
En noggrann mätning af dissociationstrycket som funktion af
temperaturen skulle sannolikt äfven i flera andra fall ge ett analogt resultat och
ha sitt stora värde bl. a. i praktiskt analytiskt afseende. Säkerligen är
den ofta iakttagna svårigheten att vid upphettning af vissa substanser
erhålla konstant vikt i flera fall beroende på uppkomsten af fasta
lösningar. Jag erinrar i detta samband om bestämningen af koppar som
kopparoxid eller svafvelkoppar, om bestämningen af mangan som man-
1 Z. Elektrochem. 12, 781.
2 Chem. Ztg. 1909, 513 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
