Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 17 november 1919 - Pyrogen sönderdelning af masut. Af Ossian Aschan - Om kväfvets elementära natur. Af J. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
ton motsvarar omkring 3,500 ton kautschuk; det kan dock väntas, att
isoprenutbytet vid oljgasframställningen kunde ökas, kanske till det
dubbla eller tredubbla, om tekniken inriktas därpå. Dessutom har man ännu
blott undersökt den ryska petroleum, som utgör 20 % af
världsproduktionen; om öfriga 80 % af världsprod aktionen föreligga ännu inga
direkta undersökningar, ehuru det är kändt, att äfven annan än rysk
petroleum användts till olj gasframställning- På grund af sin stora
paraff-inhalt torde visserligen amerikansk petroleum gifva ett mindre utbyte af
isopren, bensol och toluol, men i alla händelser utgöra vissa
destillationsprodukter af all slags petroleum ett mycket rikligt råmaterial för
isopren och därmed för konstgjord kautschuk och dessutom för bensol och
toluol.
Om kväfvets elementära natur.
För kort tid sedan omförmäldes i dagspressen, att nobelpristagaren
Ihitherford »lyckats påvisa att kväfve ej är något enkelt ämne» utan
kan »sönderdelas i helium och väte».
Sakförhållandet i detta högintressanta spörsmål, sedt i samband med
hithörande teoretiska utläggningar, är följande (jfr Rutherford, Philos.
Mag. juni, 1919 och Fajans, Radioaktivität, Nachtrag, 1919).
Vid en serie undersökningar öfver a-strålars sammanstötning med
atomer af olika ämnen fann Rutherford, att från kväfveatomer härvid
utslungades småpartiklar af liten massa, hvilka skulle vara att identifiera
med väteatomkärnor. Kväfve skulle härmed vara på artificiell väg
sön-derdeladt i enklare beståndsdelar.
Vi erinra att enligt den Rutherfordska modellen atomen utgöres af en
sfäribrmig kärna, i hvilken den positiva elektriciteten är koncentrerad
och omkring hvilken de negativa elektronerna antagas kretsa i
cirkelformiga banor. Kärnan måste praktiskt taget anses innehålla atomens hela
massa, enär ju de negativa elektronernas massa är försvinnande liten i
jämförelse med atomens (c:a . •–-■- af väteatomens). Då a-strålar passe-
ra genom t. ex. en gas eller ett tunnt metallblad observeras här och hvar
enstaka aflänkningar (knyckar) i de rätliniga banorna genom
sammanstötningar af strålarna, som äro positivt laddade heliumatomer, med
enstaka atomer af den materia, som passeras. Vid dessa sammanstötningar
aflänkas ej blott a-strålarna, utan äfven de träffade atomerna måste sättas
i rörelse och detta med desto större hastighet, ju mindre deras massa är.
Särskildt stor blir denna hastighet vid väte, clå en a stråle träffar en
väteatomkärna. Redan år 1914 visade E. Marsden att a-strålar från ett
tunnväggigt glasrör med radium emanation, hvilka i vätgas af
atmosfärstryck hade en räckvidd af 24 cm, åstadkommo scintillationer på en
zink-sulfidskärm ännu på ett afstånd från röret af 80 cm. Dessa
scintilla-tioner förorsakas af positivt laddade småpartiklar af massan 1,
»H-partiklar», enligt hvad Rutherford genom mätningar af deras aflänkning
i elektriska och magnetiska fält bevisat. Likadana partiklar af stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
