Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. 16 Februari 1920 - Några intryck från en under hösten 1919 företagen resa i Belgien och Frankrike. Af John Landin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29
vanliga artilleripjäser, eller gasminor, utkastade i enorma mängder ur
minkastare, eller handgranater eller flygarebomber. De förstnämnda an-
vändes väsentligen mot fiendens artilleri, minorna och handgranaterna
mot infanteriet, flygarebomber mot båda. För att förvilla användes
ofta blandadt bombardemang af vanliga projektiler med sådana inne-
hållande gaser, hvilket mycket förargade soldaterna, som för öfrigt all-
mänt uttalade sin afsky för hela gaskriget. Så kraftigt fördömande
af detsamma, som tal. fick sig till lifs under t. ex. kamperande med
till Rhenområdet dragande franska soldater under en nattresa Paris—
Verdun, torde man få leta efter. Gaserna hafva dock ofta under kriget
spelat stor roll, störst kanske vid det tysk-österrikiska genombrottet af
italienska fronten i oktober 1917 och det tyska genombrottet af väst-
fronten i mars 1918. Om det sistnämnda skrifver Ludendorff i sina
» Kriegserinnerungen» (sid. 479) korteligen, att vid angreppet »war die
Artilleriewirkung auf Gas aufgebaut». (Det lär ha varit cyangaser, hvilka
icke absorberades af motståndarnas dåvarande filtra i gasmaskerna).
Fransmännen särskilja fyra slag af hithörande gaser: 1. suffocants, typ
klor, kloroformiat af klormetyl, 2. vésicants, typ sulfid af dikloretyl,
3. irritants eller lacrymogenes, typ brombenzyl, och 4. toxiques, typ
cyanväte. Maskerna måste naturligtvis under krigets gång kompletteras
med nya absorbtionsfiltra i den mån nya gaser användes. Mot:klor
användes den vanliga antikloren, d. v. 8. natriumhyposulfit, hvartill för
det bildade klorvätets upptagande fogades alkalikarbonat, bäst en bland-
ning af soda och pottaska för lämplig fuktighetsgrads bibehållande. Mot
cyanväte sades man hafva användt hexametylentetramin. Utom de ofvan-
nämnda typiska gaserna hade användts: klorpikrin (C Cl; NOs) erhållen
genom inverkan af klor på kaliumpikrat, fosgen (koloxiklorid) och »di
fosgen» (trimetylkloroformiat), akrolein, kloraceton och jodaceton (särskildt
i blandning med tenntetraklorid, som äfven ofta användes tillsammans
med klorpikrin och fosgen), arseniktriklorid, etylensvafvelsyreklorid (i
minor), jodetylacetat etc. Vetenskapliga staber inrättades å båda sidor
för att leda gaskriget ur såväl anfalls- som försvarssynpunkter. Som en
kuriositet omnämndes, att en fransman redan 1870 efter slaget vid Sedan
proponerat ett nysmedel att spridas i fiendeleden. Han blef då utskrattad,
men nu hafva tyskarna användt bomber med difenylarsinklorid, som just
har sådan verkan. Den s. k. senapsgasen utgöres af svafvelföreningar af
kloretyl, väsentligen diklordietylsulfid, som erhålles genom inledande af
etylen i klorsvafvel vid viss temperatur.
De franska kemisterna och teknikerna klagade för öfrigt öfver de mili-
tära myndigheternas oförstånd gent emot under kriget framkomna nya
uppfinningar oeh förslag. Så t. ex. Georges Claude, som redan efter det
första Marne-slaget, då fransmännen ej längre hade ammunition för segerns
fullföljande, ville använda flytande luft (med kolhaltigt material), hvarpå
skulle kunnat finnas god tillgång, som explosivämne. Han har till och
med utgifvit en hel bok, »Politiciens et polytechniciens»>, med en nog så
amper kritik i ämnet.
Det stora kriget var nu emellertid slut, och återuppbyggandet har vid-
tagit. Till försommaren 1919 hade af den förstörda terrängen i Nord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
