Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6. 16 Juni 1920 - Meddelanden från Sveriges kemiska industrikontor - Bränslefrågan. Diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
dragshållaren visade, våra oerhörda utgifter för stenkol. Äfven om man
icke delar åsikten om omöjligheten att få upp kol ur jorden och icke
anser kolarbetet vara lika trefligt som annat arbete, så kvarstår nog den
ökade svårigheten med kolbrytningen. Mot detta kan dock ställas den
tekniska utvecklingen. Man kan hafva flera skikt, bättre maskinella an-
ordningar, och kol kommer naturligtvis att tagas upp, men det blir dy-
rare, det ställer sig utom hvarje diskussion.
Jag vill härtill anföra, att de länder, t. ex. England, som kommit
till insikt om, att deras kolförråd icke räcka länge —- enligt professor
Andersson icke mera än 100 år — icke komma att släppa ut en vara,
hvarpå deras framtid beror. Det skulle vi själfva icke göra. Vi kunna
sålunda utan vidare fastslå att kol kommer att blifva oerhördt dyrt. Om
vår handelsbalans alltså icke skall blifva negativ, måste vi skaffa en
större export och mindre import. Statsmakternas närmaste handling är
emellertid snarare — man behöfver bara peka på valutaproblemet —
att göra handelsbalansen negativ. Statsmakternas ställning är således
snarare negativ än neutral i det fallet. Det är utomordentligt svårt att
kunna komma frågan inpå lifvet, så länge opinionen ställer sig oförstå-
ende för densamma. Om vi icke kunna exportera varor, så blifva vi
till sist nödtvungna att exportera människor. Hela vår föregående hi-
storia visar att, då vi hafva haft negativ handelsbalans, har vår emigra-
tion börjat. Det är en alltför farlig konsekvens. Hvad kan då göras åt
denna fråga? Föredragshållaren har på goda grunder visat att vi hafva
enorma bränsletillgångar. Deras tillgodogörande är endast ett tekniskt
problem, men därvidlag har man hittills gått fram på ett förvirradt sätt.
Dels har det saknats kapital för problemets lösande och kapital är det
viktigaste därför, och dels har man saknat metod. Men nu har man
sådana, enligt hvilka man vet att det kan gå. Vidare har det sagts be-
träffande torvfrågan, att man icke har folk nog, men problemet skall
icke lösas så att man placerar folk, utan så att man drager bort folk
från torfarbetet. Den första metoden, som föredragshållaren talade om,
tager bort folk ifrån gräfningsarbetet i hög grad, och våtkolningsmetoden
använder knappast något folk. Man behöfver icke tala om folk, som
arbeta endast på sommaren. Man kan gräfva upp på sommaren och
utföra förädlingsarbetet under hela året.
Den andra frågan, som också är viktig, är frågan om nedtorkningen
af torfven ifrån 50 24, men det är intet tvifvel om att denna fråga är prin-
cipiellt löst. Alla detaljer i torfproblemet äro lösta och det fordras en-
dast en utveckling af dem och detta bör göras med användande af all
kraft och kapital. Det är ledsamt att behöfva tala om statens hjälp, ty
den har alltid varit njugg. Den har splittrats bort på allt möjligt, men
då man tänker att svenska staten själf ger ut 500 å 600 millioner kronor
årligen för stenkol och att man till bränsleinstitutet vill lämna 200,000
kronor om . året, vet man sannerligen icke, om man skall skratta eller
gråta. Om svenska staten betalade t. ex. 52; av den nuvarande import-
kostnaden, skulle det göra 25 millioner kronor om året, och ett sådant
utlägg skulle naturligtvis komma igen med ränta. Om en utländsk firma
tager t. ex. 100 eller 125 kronor per ton tycker man icke det är kons-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
