Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Augusti 1920 - Grunddragen af den praktiska färglärans historia f. o. m. Newton t. o. m. Ostwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
teoretiska åsikter om ljusets natur, behandlar som ett tyngdpunktpro-
blem. I förenklad form kan den återges på följande sätt: Blandas två
af färgceirkelns färger i vissa kvantiteter, så söker man först tyngpunkten
mellan dem och drager genom denna en radie, då skärningspunkten med
periferien angifver den färgton, som uppstår vid blandningen och afstån-
det från centrum till tyngdpunkten färgtonens renhetsgrad, om hela
radielängden antages vara 1. Newton såg häri endast en praktisk regel
och först långt senare (1857) har hans landsman Maxwell experimentellt
bevisat den vara en exakt lag. — Ur sin färgcirkel hade Newton äfven
teoretiskt härledt, att redan två färger vid blandning kunna gifva in-
trycket af hvitt ljus, eller vara hvad vi kalla komplementsfärger. Om
detta äfven ägde praktisk giltighet, lyckades han ej säkert afgöra.
Mellan färger och toner förmodade Newton en nära släktskap och
hvar han därtill möjligen har något tillfälle, uppdrager han vidtgående
paralleler. Man får nästan intrycket af att han utgick från den förut-
fattade meningen att färgerna i solspektum måste vara ordnade efter
likartade matematiska lagar om de 7 heltonerna i tonskalan! och att han
som följd häraf trodde sig se eller godtyckligt antog 7 färger i spektrum.
Dessa Newtons färgtonspekulationer hafva sedan under århundradenas
lopp under olika former spökat i många hjärnor? och kan först anses
definitivt aflifvade sedan Helmbholz klart visat, att det saknas all analogi
mellan människans uppfattning af färger och toner. — För kuriositetens
skull må nämnas att en företagsam fransman, monsieur Castell t. o. m.
konstruerat en färgorgel.
Om vi undantaga ett par färgatlas, »innehållande alla kända färger»,
och däribland ett som utgafs af S. Brenner och trycktes i Stockholm
1680, skulle det dröja öfver ett halft århundrade förr än något nytt
bidrag kunde antecknas i färglärans historia. Det var när Dufay 1737,
i en i Pariserakademien tryckt afhandling, omtalar att man genom bland-
ning af endast tre färger, gult, rödt och blått kan erhålla alla andra.
Samma iakttagelser hade emellertid äfven gjorts af den tyska koppar-
stickaren Le Blond i Frankfurt a/M. I god öfverensstämmelse med
Newtons färgskala hade han tryckt sina kopparstick med 7 färgplattor
men fann, att samma resultat kunde uppnås med endast 3 plattor, en
gul, en röd och en blå. Sina teoretiska spekulationer häröfver har han
framlagt i ett arbete benämndt »TIl colorito> som trycktes i London 1733.
En annan tysk kopparstickare, Gautier har äfven gjort anspråk på priori-
tetsrätten till treplattsystemet. Sedan denna tid ingår läran om tre
grundfärger, gult, rödt och blått i många färgläror. Riktig är den dock
endast så till vida, att man af tre lämpligt valda färger kan erhålla
andra (om intet afseende fästes vid renhetsgraden), men denna egenskap
är icke bunden vid någon bestämd trefärgsgrupp, ty teoretiskt sedt måste
det finnas oändligt många sådana, hvilket för öfrigt kan härledas ur
Newtons färgcirkel.
’ Om gitterspektrum varit kända på Newtons tid, hade de skäl hvarpå han stödde
denna sin åsikt icke förefunnits.
? Se t. ex. Drobisch, Pogg. Ann B 88; Listing, Pogg. Ann. B 131.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
