Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Augusti 1920 - Grunddragen af den praktiska färglärans historia f. o. m. Newton t. o. m. Ostwald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
så allmänt kända, att jag ej behöfver ingå på dem i andra fall än då
de stå i direkt samband med Ostwalds. : 4
På grundvalen af Webers experimentella undersökning uppställde Fech-
ner sin, efter honom benämnda lag: Ljusförnimmelsens intensitet växer
i en aritmetisk serie när nervretningen växer i en geometrisk. Har
man t. ex. tre gråa färger som synas stå på psykologiskt lika afstånd från
hvarandra och af hvilka den första innehåller 75 2 hvitt och den sista
i ordningen 25 &, så innehåller den mellersta icke 50 2; som en arit-
metisk serie fordrar, utan c:a 60 &. Efter hvad Ostwald funnit, äger
Fechners lag äfven praktisk giltighet för blandningar emellan hvitt och
kfärg, då kfärgen intager den svarta färgens plats. Den gäller äfven,
om ock mindre noggrant, för blandningar mellan kfärg och svart, då
kfärgen naturligtvis motsvarar hvitt. — I närheten af slutpunkterna svart
och ren kfärg förlorar Fechners lag visserligen sin giltighet, men detta
är tämligen betydelselöst, då man praktiskt sällan kommer dessa punkter
närmare än 95 &. I sin utvidgade form är Fechners lag en af grund-
pelarna i den moderna färgläran.
1852 inleder Helmholtz raden af sina klassiska arbeten om färgerna.
Han är den förste, som har en klar uppfattning af skillnaden mellan
additiva och subtraktiva färger. De förra uppstå genom optisk bland-
ning, de senare vid mekanisk blandning af färgstoffer. Den tidigare
osäkerheten härutinnan, i samband med föreställningen om tre grund-
färger, blått, rödt och gult, hade hugfästat sådana felaktigheter, som
att gult och blått, hvilka i själfva verket äro komplementsfärger, äfven
vid optisk blandning gifva grönt, eller att gult och violett äro harmo-
niska komplementfärger, ehuru de optiskt blandäde gifva rödt.
Helmbholtz färgcirkel af 1852 upptog 4 par komplementsfärger, näm-
ligen gult-indigo, orange-klarblått, rödt-grönt och violett-gulgrönt. Grass-
man anmärkte häremot (1853) att antalet komplementfärgpar icke kunde
vara inskränkta till 4, ty hela principen för färgcirkeln, färgernas kon-
tinuitet, fordrade teoretiskt ett oändligt antal. Genom förbättrade experi-
mentella anordningar kunde Helmholtz själf bekräfta riktigheten häraf.
I färgeirkelns midt tänker sig Helmholtz den hvita färgen placerad
och i fältet däromkring blandningarna mellan de rena kfärgerna och
hvitt. Svart ingår ej i Helmholtz färgskala, ty säger han: » Wollte man
noch die verschiedenen Grade der Lichtstärke der Körperfarben beriick-
sichtigen so miisste man wie Lambert es tat, noch eine dritte Dimens-
sion zur Hilfe nehmen. Ett färgintryck var således enligt Helmholtz
uteslutande bestämdt af tre variabler: färgton, mältningsgrad (halt kfärg)
och ljusstyrka. Svart kunde således ej ingå som själfständigt element i
ett färgintryck; hvad man kallar svart var för Helmholtz endast en be-
lysningsfråga.
Denna Helmholtz uppfattning kan emellertid icke vara riktig. Att
ljusstyrkan (belysningen) icke kan utgöra ett element i ett psykologiskt
färgintryck framgår däraf, att människans öga just är inrättadt för att
automatiskt kunna kompensera ljusstyrkans inflytande. En gul färg t. ex.
förblir därför, oberoende af belysningen, alltid gul inom gränserna för
ögats funktionsförmåga, eller å ena sidan då ljusstyrkan är så svag att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
