Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9. September 1920 - Den vetenskapliga fotografiens problem och arbetsmetoder. Af Arvid Odencrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
enligt en nyare en successiv afspaltning skedde, så att en serie subhaloider
Ag, Hal, m uppkomma.
Äfven silfverteorien har olika former; den äldre antog att vanligt,
metalliskt silfver bildades
Ag Hal = Ag + Hal
den nyare att detta silfver bildas i kolloidal form och mer eller mindre
adsorberas af den oförändrade haloiden.
Till dessa fakta bör läggas det att haloidkornet tydligen ej består af
enbart silfverhaloid, utan att däri ingå jämväl gelatin och vatten — det
har således en ganska komplex struktur.
Större kraf på teorien ställa däremot de följande frågorna. De röra
sig ju med mera kvantitativa förhållanden, relationen mellan silfvermängd
och belysning. För att öfverskåda de fakta, man härom känner, har
man enat sig om ett grafiskt framställningssätt, i det att svärtningen,
inf.
hvilken definieras som == log ljus och enligt det föregående är
genomg.
proportionell mot silfvermängden afsättes mot log (intensitet x tid). Man
har valt denna form af flera skäl — dels praktiska, emedan kurvan då
blifver i sina viktiga delar vida mer öfverskådlig, än om 8 afsattes mot
it i st. f. mot log it; dels äfven rationella, emedan man därmed ansluter
sig till fysiologiska fakta, ögats sätt att uppfatta belysningar, hvilket
motsvaras af lineärt samband mellan 8 och log. it.
Om vi nu gifva plåten en serie belysningar, mäta och på angifvet sätt
grafiskt framställa dem, erhålla vi plåtens karakteristiska kurva, svärtnings-
kurvan. Den påverkas naturligtvis i ganska hög grad af de närmare
omständigheterna vid plåtens behandling,
men äger dock vissa alltid återkommande
egenskaper.
Man erhåller således ej mätbar svärt-
ning för obegränsadt små ljusmängder;
belysningen måste uppnå ett visst tröskel-
värde, innan svärtning kan påvisas. Kur-
van är så i sin första del konvex mot-
log it-axeln (underexponering); visar sig
ls tt sedan ett stycke mer eller mindre nära
Fig. 1. Svärtningskurvor för rätlinig (normalexponering); blir så kon-
bromsilfverplåt. kav mot samma axel (öfverexponering)
hvarefter svärtningen når ett maximum
och därefter aftager med växande belysning (solarisation).
Några bestämda gränspunkter finnas ej mellan de tre första af dessa
områden. Noga taget är det en kontinuerligt krökt kurva med en inflexions-
punkt; omkring denna kan kurvan med större eller mindre approximation
ersättas med tangenten; ett verkligen rätlinigt område kan man ej säga
finnas. Om man tager några lika exponerade plåtar och framkallar dem
i samma framkallare, men olika länge, finner man hos de kortast be-
handlade en fullt kontinuerlig krökt svärtningskurva; ju längre fram-
kallningstid, desto mera rätas den ut omkring inflexionspunkten, sam-
—
"
ho 20 IJ.o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
