Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10. Oktober 1920 - Bidrag till kännedomen om granvedligninets konstitution III. Af Peter Klason - Något om titanhvitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtgick pr kg ved rundt 84 g SO; enligt försök i fabrikskokare och enligt
uppgifter som jag erhållit från försökskok i stor skala åtgick vid fram-
ställning af hårdkokt massa omkring 76 g SO; och 72 g CaO pr kg
ved, hvarvid är att märka att vid rationell kokning är a-ligninets alde-
hydkomplex i affallsluten ej fullt mättadt med sulfit. 2-Ligninets kar-
bonsyrekomplex kan ej i den sura koksyran binda kalk utan det är
denna jämte frigjord ättiksyra som väsentligt betinga affallslutens surhet.
Något om titanhvitt.’
Då professor P. Farup 1908 var sysselsatt med försök att metallurgiskt
tillgodogöra titanmalm, fann han, att man genom rostning af ilmenit
kunde erhålla röda produkter, som blandade med linolja gåfvo målar-
färger af påfallande hög täckförmåga, som endast kunde tillskrifvas den
ingående titansyran. Detta föranledde honom att tillsammans med d:r
G. Jebsen söka utarbeta en metod att af ilmenit utvinna en titansyra
för framställning af hvit målarfärg. Deras gemensamma arbete ledde
efter många svårigheter till frågans lyckliga lösning och det bildades ett
bolag, Titan & C:o, som numera vid Fredrikstad fabriksmässigt fram-
ställer titansyra och redan är uppe i en afsevärd produktion.
Farups och Jebsens första försök gingo ut på att genom elektrisk
smältning af malmen framställa järn och förarbeta slaggen på titansyra,
där denna samlar sig bunden vid kalk. De erhöllo ett fullgodt järn, men
slaggen visade sig vara ett synnerligt svårhandterligt titansyrematerial.
Under loppet af sina undersökningar funno de emellertid, att finpulvri-
serad ilmenit, vid lämpliga blandningsförhållanden och lämplig tempera-
tur, lätt reagerar med svafvelsyra under bildning af vattenlösliga sulfat.
Det gällde nu att ur sulfatlösningen afskilja titansyran. I motsats till
hvad som uppgifves i litteraturen visade det sig möjligt, att under vissa
icke angifna betingelser, enbart genom den konc. lösningens upphettning
fullständigt utfälla titansyran. Härvid medryckas dock svårlösliga ferri-
sulfat, som ej genom tvättning kunna aflägsnas, hvarför lösningen före
fällningen und:rkastas elektrolytisk reduktion, då ferrisulfat öfvergå i
lättlösligt ferrosulfat. Titansyrefällningen är dock ej fullt ren, utan hålla
små mängder bunden svafvelsyra, som äfven vid den efter följande
glödningen endast med stor svårighet bortgår, hvarför den neutralise-
ras med bariumkarbonat. Efter produktens malning till lämplig korn-
storlek skulle den således föreligga handelsfärdig. Här tillstötte emeller-
tid ett oväntadt hinder. Det visade sig, att den färdiga målarfärgen
+ Föreliggande meddelande är ett kortfattadt referat af följande tvenne föredrag
hållna det förra i Polyteknisk Forening och det senare i Norsk Kemisk Selskap
och alftryckta i Tidsskrift for Kemi: V. M. Goldschmidt, De hvite farver i naturen
og tekniken, 1919, sid. 259, 281; G. Jebsen, Den nye norske titanhvidtindustri, 1920,
sid. 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
