Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. November 1920 - Salpeterbildningen i jorden. Af Chr. Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
rierna under dessa - förhållanden äro ganska dåliga, så taga lätt vissa
salpetersönderdelande, denitrifierande, bakterier öfverhanden och redu-
cera den tilläfventyrs bildade salpetern. För att råda bot på denna
olägenhet konstruerade jag en enkel apparat, som tillät utförandet af
dylika nitrifikationsförsök under en konstant, kraftig genomluftning af
vätskan. Härmed erhölls då brukbara resultat.
Den andra metoden som användes för bestämning af jordars nitri-
fikationsförmåga och som är ytterligt enkel och säker, men som kräfver
tillgång på något större kvantiteter jord, består däruti att man inblan-
dar i jorden 0,2 2 ammoniumsulfat, hvarefter, sedan jordens vatten-
halt justerats till den för nitrifikationen optimala (18—20 5), jorden
får stå i en burk eller kolf några veckor vid en konstant temperatur af
20—25”. Genom att bestämma halten af salpeterkväfve i jordprovet
vid försökets igångsättande och vid dess slut, får man en ganska god
uppfattning om jordens salpeterbildande förmåga.
En tredje metod bör äfven här vidröras, nämligen den af prof. Hes-
selman vid Skogsförsöksanstalten jämte ofvannämnda metoder tilläm-
pade, och som består uti att utföra salpeterreaktion på snitt af växter,
som vuxit på den ifrågavarande jorden.
Hvad bestämningen af salpeterkväfvet beträffar, så utfördes denna förut
i allmänhet enligt Schloesings bekanta metod. Numera har man emel-
lertid öfvergått till den minst lika noggranna, men ofantligt mycket
enklare fenolsvafvelsyremetoden. Denna metod, som först föreslogs af
Grandval och Lajoux vid bestämning af små mängder salpeter i vat-
ten, har sedermera af Reitmair tillämpats på salpeterbestämning i jord.
En synnerligen enkel och bekväm modifikation af denna metod har ut-
arbetats af prof. M. Weibull, Alnarp. Metoden grundar sig på föl-
jande princip: Vid behandling af nitrater med fenolsvafvelsyra i öfver-
skott bildas pikrinsyra, som vid tillsats af vatten och ammoniak gifver
ett mycket starkt gulfärgadt ammoniumsalt. Nitriter gifva ej denna
reaktion. Salpeterhalten bestämmes sedan kolorimetriskt.
Salpeterbakterier finnas spridda öfver hela jordens yta, ehuruväl de
ej förekomma på alla lokaliteter. Så ha Winogradsky och Omeliansky
isolerat salpeterbakterier ur jordprof från olika länder i Europa, Java,
Japan, Afrika, Sydamerika, Australien, och alla dessa öfverensstämde
såväl i morfologiskt som i fysiologiskt afseende ganska nära med hvar-
andra, hvarför också W. ansåg sig kunna draga den slutsatsen, att det
i alla dessa fall rörde sig om samma arter; möjligen förekomma inom
dessa olika varieteter. De tyckas äfven förekomma i polartrakterna, ty
i de jordprof, som insamlats af d:r Thorild Wulff på Nordgrönland un-
der åren 1916—1917, och som tillsänts mig för bakteriologiska under-
sökningar, har jag alltid funnit salpeter och i några fall, hvaribland äfven
i jord från Grönlands nordkust, vid 83:dje breddgraden, ha, trots den långa
förvaringen och transporten som gjorde att undersökningen ej kunde före-
tagas förrän mer än ett år efter profvens insamlande, nitrifikation kunnat
konstateras i råkulturer, hvilket alltså visar att salpeterbakterier funnos
i jordprofven i fråga och fortfarande voro vid lif. Salpeterbakterierna
äro sålunda i likhet med det stora flertalet andra bakterier ubiquitära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
