Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, 1888 - Svensk keramik på 1700-talet. Af Ludvig Looström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s l^£NSK KONS TSL ÖJD
14
tillverkningarna. Han säger sig kunna göra fajans pa det fran-
ska sättet som fabrikerna i Marseille och Strassburg, och akta
porslin såsom fabrikerna i Meissen och Vincenne (Sévres); vidare
talar han om engelskt gods, men om Delffc och Holland nam-
ner han ej ettord. Den holländska tillverkningen var nu ej längre
på modet. Med Mariebergsfabrikens öppnande blefvo de fran-
ska fajansfabrikerna nästan uteslutande de tongifvande. Det
blef den egentliga rokokon, som nu gjorde sitt segerrika intåg
på det keramiska området med sina eleganta former, sina
mjuka konturer, sitt glada färgspel och sin rika monsterverld.
Den s. k. rokokon har haft och har ännu sina starka
vedersakare. Sådana epitet som utsväfvande, onaturlig, orolig,
oredig, förvekligad, nyckfull m. m. har denna konststil ofta
fått nöja sig med. Pä intet af rokokokonstens olika områden
hafva dessa epitet varit orättvisare än på keramikens, hvars
materiel genom sjelfva sin mjukhet och bildbarhet lämpar^sig
för de godtyckligaste former. 1700-talets keramister insågo
också detta och drogo fördel af materialets egendomligbeter
såväl i formgifningen som i orneringen; och om formerna nå-
gon gång blefvo väl mycket svängda och orneringen vål bjert
och orolig, så begick man dermed åtminstone intet våld på
materialets natur, som snarare inbjöd till dylika extravaganser;
och så uppkom en rik och öfverdädig formverld och en bro-
kig och lefnadslustig ornamentik, i hvilken förståndet visser-
ligen icke hade sä mycket att säga, men der elegans och en
viss lekfull sorglöshet frambragte ett osökt behag. Porslins-
tillverkningen i Meissen och Sévres samt alla de franska
fajansfabrikerna gåfvo tonen och äfven de svenska fabrikerna.
Rörstrand och Marieberg, voro icke sena att draga fördel af
sin stora förmäga i efterbildningens svara konst eller, som
Ehrenreich uttryckte sig, »han kunde tillverka en vara långt
vackrare och varaktigare samt uti allt brukande långt bestän-
digare än alla utländska fajanser.»
Kasta vi en blick på vidstående plansch, skola vi lätt
igenkänna denna utbildade rokokostil i den stora soppterrinen
i midten och i fatet dertill. De äro utförda vid Rörstrand,
fatet år 1759 och terrinen 1760. Alla ytor och linier äro
här svängda och bugtiga, till och med kanterna. Terrinen är
helt och hållet dekorerad med rokokokartoucher i relief, i
hvilka små blomsterqvistar i olika färger äro insatta. Gre-
parna äro i form af vildsvinshufvuden, och såsom handtag ä
locket sitter framdelen af ett rådjur. I dessa frän djurverl-
den hemtade, naturalistiskt ätergifna motiv hafva vi att observera
ett för 1700-talets svenska keramik särdeles egendomligt drag,
som, i den utsträckning hvaruti det här förekommer, ej har någon
motsvarighet i den öfriga europeiska tillverkningen och endast
kan jemföras med Palissys bekanta fabrikat pä i 500-talet. Det
är upptagandet af direkta, fritt modellerade djur- och växt-
former utan all tillstymmelse till stilisering, just sådana förebil-
derna anträffas i lefvande lifvet. Så förekomma såsom knop-
par eller handtag på de stora soppterrinerna och bålarna
kräftor, fiskar, papegojor, sångfoglar, vildsvin, hjortar m. m.
omvexlande med citroner, blomkålshufvuden, ananas, morötter,
trädgrenar. (Se fig. 8, 9). Ja, man nöjer sig icke dermed. Hela
föremål, särdeles sådana som användas på toaletten, göras i form
af rapphöns, liggande i sina bon, eller af fyrfotadjur, då rygg
och hufvud vanligtvis bilda locket, eller i form af en melon,
en kronärtskocka, ett sparrisknippe, en ananas o. d. Mindre
egendomligt är detta naturalistiska drag i de på den hvita
glasyren målade ornamenten. De utsökta blomstermönster,
hvarmed isynnerhet Mariebergsfabriken dekorerade sina tillverk-
ningar, hade sina icke mindre lyckade förebilder i familjen
Hannongs fabrikat i Strassburg, och voro der lika naturalistiskt
utförda. Och de små eleganta krämkopparna af porslin, hvar-
uti Mariebergsfabriken excellerade, återfinnas i den pä 1730-
talet anlagda fabriken i Mennecy-Villeroy. Derifrän, liksom
från Meissen, hemtade Marieberg äfven de flesta modellerna
till de små figurinerna i porslin, som under bilden af Amor i
olika skepnader, af herdar och herdinnor, vingårdsmän, dan-
sande gossar och flickor, kavaljerer och damer i 1700-talets
eleganta hofdrägt nu beundras på etagérerna i Stockholms ele-
gantare salonger eller i konsthandlarnes lokaler. Äfven i fajans
försökte man sig på dylika statyetter. Detta mjukare mate-
rial gjorde dock, att modellen vid bränningen sjönk ihop och
blef vanskaplig, dä deremot de små porslinsfigurerna bibehöllo
den spänstighet och elegans, hvarmed de modellerats.
I det garnityr af tre vaser, som står midt pä pl. i, åter-
finna vi ofvan nämnda naturalistiska motiv, såväl i de på vaser-
nas fötter liggande, fritt modellerade djuren som i de blom-
sterrankor, som klänga utefter dem ända upp till spetsen af
locken. Dessa tre bära äfven Ehrenreichs initial, men der-
jemte Stralsundsfabrikens märke. Efter sin afflyttning frän
Marieberg blef nämligen Ehrenreich för en kortare tid nämnda
fabriks föreståndare, och han fortsatte här att arbeta efter de
mönster, han med förkärlek användt vid Marieberg.
Att den franska smaken fortfarande blef tongifvande vid
sistnämnda fabrik, var sä mycket mindre underligt, som en
fransman — Pierre Berthevin — blef Ehrenreichs efterträdare.
För så vidt jag kan finna, kan man icke påstå, att han var
sin företrädare öfverlägsen ur konstnärlig synpunkt, men han häf-
dade fortfarande Mariebergsfabrikens rykte under de få år (1766—
69) han var hennes ledare. Detsamma gäller om den följande peri-
oden, då J. Westerman, adlad Liljencrantz, och Henrik Sten
stodo i spetsen för fabriken. Jag behöfver blott erinra om den
stora servisen af år 1774, med de ypperliga blomstermålnin-
garna efter Strassburg-mönster, hvilken till stor del finnes i
Nationalmusei samlingar, för att bevisa, att de verkligt goda
franska traditionerna bibehöllos. Men åtskilliga tecken till
förfall började nu snart visa sig. Redan i slutet af 1760-talet
började man, i st. för att konstnärligtmönster på glasyren,
att trycka dem med tusch, och äfven der man tog så renom-
meraae förebilder som en Bouchers, en Fragonards och en
Oudrys målningar, kunde icke de frambragta alstren undgå
att få en bismak af trycksvärta, som verkade mindre godt
på deras konstnärliga halt. Ungefär samtidigt dermed bör-
jade i stor skala tillverkningen af s. k. flintporslin, ett sprödt,
dåligt och billigt material, som nu fick ersätta den konstnär-
ligt dekorerade fajansen. Stela, engelska mönster och former
träda nu i stället, och dermed en antikiserande riktning, som
på kontinenten endast hyllades — åtminstone i större skala
— vid den tyska fabriken Furstenberg, med hvars tillverknin-
gar det dåliga svenska fabrikatet dock ingalunda kunde mäta
sig. Förfallet häri blef störst, sedan d. v. egaren till Rör-
strand, Nordenstolpe, år 1782 inköpt äfven Mariebergsfabriken,
hvilken de nya egarne funno för godt att nedlägga redan sex ar
derefter. Frän den tiden är det icke mycket att säga om den
svenska karamiken under 1700-talet. Ehrenreichs yttrande,
att Sverige skulle förvandlats till ett europeiskt Kina genom
sin keramiska tillverkning, visade sig vara gripet ur luften, och
många årtionden skulle gå till ända till och med på det nya
århundradet, innan det svenska lergodset kunde bereda sig
något namn utom landets gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
