Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, 1889 - Den tyska nationela konstslöjdutställningen i Mynchen 1888 - Våra Planscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 S y£NSK KONS TSL Ö
på gångna tiders konstflit, som utställningen lemnade, kom
man till ett liknande resultat. Bland de många rumsinte-
riörerna fans det trenne, som ådrogo sig särskild uppmärk-
samhet, nemligen tre bondstugor med allt hvad till dess inred-
ning hörer: En veritabel stuga från Berchtesgaden i Bayern;
en efterbildning af ett elsassiskt bondehem från i6oo-talet
samt en med ledning af fragmenter restaurerad nordfrisisk
stuga från midten af I7;de århundradet. Redan de olika till-
komstsätten gåfvo dessa stugor olika karaktersdrag (en var
original, en kopia, en rekonstruktion) och de icke blott
i rummet vidt frän hvarandra skilda orterna med sina
olika lefnadsförhållanden och seder ökade ytterligare denna
olikhet. Den elsassiska stugan visade oss den burgne slättbons
välförsedda, i allo smakfulla hem, mot hvilket bayrarens enkla,
men gemytliga bostad syntes primitiv och ofullständig. I den
nordfrisiska stugan rådde ännu större rikedom både hvad
föremålens antal och beskafienhet angick, och man såg i denna
mångfald en afspegling af landets lifliga handelsförbindelser och
befolkningens välmåga.
* Det var icke allenast i de allmänna
dragen som en sådan olikhet framträdde utan äfven i dekore-
ringen och dess detaljer; olikheter som gjorde likheterna för-
svinnande och således oförmögna att bilda grundlaget för en
»na/ioneb sii/ i dess stora utsträckning.
* Då denna interiör nu blifvit Nordiska museets egendom, torde vi åter-
komma till den intressanta företeelsen.
Den moderna delen af utställningen var egnad att visa de
framsteg, som den tyska konstslöjden gjort sedan den stora
expositionen i Munchen 1876. Detta år red man upp med
den »tyska renässansen» förstärkt och förädlad genom italienska
tillsatser och man älskade då att tro, det de mångskiftande sti-
larne ändtligen, liksom det månghufvade regementet hade samlat-
sig till en stor tysk enhet — att en ny »pånyttfödelse» hade
försiggått —■ att den tyska nationalkänslan i den »infödda»
stilen hade funnit sitt sannaste uttrycksmedel. Dessa sträf-
vanden efter en förädlad, modern tysk renässans tyckes dock
under de senaste åren ha kommit i fara att öfverflyglas af
den modern vordna barocken och kanske ännu mera af —■
rokokon, en stil som i början af 70-talet var allt utom populär
hos fransmännens besegrare. Det var derför man nu med en viss
nyfikenhet och spänning emotsåg stilverkan af denna utställ-
ning i sin helhet, och man har nu allmänt från tysk sida
kommit till den åsigt, att rokokon ej är den allenaherskande
stilen. Man får dock erkänna dess stora välde, som nog har
sin grund i flera orsaker. Konung Ludvig II svärmade ju för
denna stilart och på hans kraftiga initiativ vardt den modern
och grep omkring sig med stor hastighet; publiken, begifven
på allt nytt, var genast färdig att upptaga de nya, lifliga
formerna oaktadt dess franska lynne. De många frän Paris
efter kriget utvandrade tyska arbetarne, som allt sedan sin
återkomst kraftigt bidragit till höjandet af sitt gamla foster-
lands konsthandtverk, särskildt hvad tekniken angår, gåfvos
genom den nya, i tekniskt afseende mycket fordrande stilartens
upptagande, tillfälle att visa sin starka sida och de inhemska
konstslöjdidkarne sökte att för sin del åtminstone icke bli
efter. Men stilens förutsättningar synes ej ega djupare rötter
och man är, som sagdt, benägen att antaga det »stilen» redan
nu är på återtåg. Den blir sålunda i likhet med sina före-
gångare blott af öfvergäende natur, efterlemnande en mängd
intressanta lärospån och en ökad fond af kunnighet och
kunskap.
Jemförd naed 1876 års utställning visade tjoräret stora fram-
steg, särskildt hvad det rent tekniska beträffar, samt större
rikedom i uppfinningen. På det hela hvilade dock öfver
expositionsföremålen ett drag af ansträngning och oro, som
lätt låter förklara sig, då ju hela vår samtid kännetecknas af
en öfverretning, hvilken icke minskas genom de eggelser, som
en förestående utställning måste medföra för de täflande. Man
fann öfverdrifter i formgifningen, öfverlastning i dekorationen,
ett »något för mycket», som verkade irriterande och tröttande
på åskådaren. Man liksom förnam en återverkan af detta konst-
handtverkarnes forserade arbete under både kroppsligt och
andligt högtryck — det var som om arbetets mödor förtagit
föremålen den pregel af lugn arbetsglädje och otvunget behag,
som man i allmänhet är van att finna hos de verkii^^a stilarne,
framföralt hos den stilart, man nu i Tyskland under några är
försökt att efterlikna. Och härmed sammanhänger nog den
brist på verklig smak, som man tillvitat nutidens alstring. Att
hinna och vc/a är nog tillräckligt, då man skall kopiera, men
blir ingalunda tillfyllest dä det är fråga om nydaning; dä
kommer ock krafvet pä uppfinningsförmåga parad med siii-
^änsia, som icke blott är en genom stilläran tillarbetad siii-
kännedom, utan som härflyter från ett naturligt behof att åt
samtidens alstring gifva — samtidens stil. Men innan vi
hinna dit, kräfves nog ännu mycket arbete och mycken tid.
Våra pl
B
ika som vi började vår första årgång med en bild frän kongl.
slottet i Stockholm, så vilja vi äfven nu, dä tidskriften
ingar i sitt andra år, öppna planschserien med en interiör frän
var kungaborg. Denna senare är egnad att visa, det konst-
slöjdens idkare ännu kunna glädja sig åt den lifvande upp-
muntran, som alltid måste blifva en följd af furstehusens in-
tresse för en konstnärligt öfvad slöjd, ett intresse som värt
kungahus många gånger visat sig ega, såväl då det gällt att
främja^ var inhemska, nutida konstslöjd som att tillvarataga
och värda frukterna af forntida konstflit. De kungliga per-
sonerna ha dock icke blott stannat härvid, de hafva äfven sjelfve
egnat sina lediga stunder åt konstindustriel verksamhet, så-
lunda häri gifvande ett vackert föredöme. Så har H. M.
drottningen egenhändigt utfördt en mängd dekorativa mäl-
ningar — senast a den eldskärm, som hon förärade konungen
på hans jubileidag; D. K. H. kronprinsen och kronprinsessan
ans c h er.
äro båda väl förfarna i träsnideriets ädla konst, och prin-
sessa Eugenie är sedan långt tillbaka känd genom sina små
intagande, genreartade dekorationsfigurer.
Pl. I. Konung’ Oscars orieniaiis^a rum, af hvilket en af
arkitekten Ferdinand Boberg utförd etsning, lämnar en bild,
är beläget i en entrésolerad våning i norra flygeln af Stock-
holms slott. Dess dekorering, i hufvudsak bestämd af Hans
Majestät sjelf, utgöres till en stor del af föremål hemförda,
som gäfvor eller inköp, från konungens besök Konstantinopel
våren är 1885.
Takorneringen, i gips af hr R. A. Sundell efter motiv
från Alhambra, är af hr Edv. Bergh målad i flere färger såsom
blått, rödt, hvitt och guld under ledning af arkitekten August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
