Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, 1889 - Sveriges konstslöjd på Kjöbenhavnsutställningen. IV - Våra planscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S y£NSK XONS TSL Ö^D
14
Döma vi så här, tyckes det som om Tekniska skolan i Stock-
holm skulle med de medel som stå henne till buds, på ett
särdeles tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Måtte denna
skola derföre icke förhållas den nödvändiga näring, det eko-
nomiska stöd, hvaraf den för närvarande lär vara i behof, ty
då riskeras icke blott abnormiteter i trädets skapnad, utan
man kan äfven befara hvad värre är en mindre god eller otill-
räcklig fruktsättning.
Våra planscher.
P1 I komponerad och utförd af Hy
Norrström. Denna sköld väckte redan förra sommaren, da
den exponerades i Kjöbenhavn, stor uppmärksamhet och är
nu en af de fä alster af svensk konstslöjd, som i^ Paris visar
hvad »nordens fransmän» kunna åstadkomma på det konst-
industriela området. Midtelpartiet är gjutet i brons och for-
ayldt (hos W. Wiklund) samt framställer den öfver Gohath
sem-ande David, öfver hvilken sväfvar en engel; segerns genius.
Den omslutande ramen är af stål och visar en mängd genier
kämpande mot åtskilliga vidunder, som kräla bland de uti en
slags medeltidskarakter hållna renässansornamenten. Ramens
ornering är utförd i djup etsning och olika gradei af oxidering
samt förgyllning. Arbetet visar en ny sida af Norrströms
konstnärsskap; och äfven som modellör ådagalägger N. sinne för
den dekorativa effekten och förmaga att behandla ^äfven men-
niskogestalten såsom dekorerande element; en förmåga sällsynt
hos oss, då konstnärerna i allmänhet äro främmande för de-
korativ anordning och dekoratörerna sakna tillfälle att studera
menniskogestalten — annat än i gips.
Pl. 2. Premie gra/våräar. Vill man rätt strängt hälla
sig till den »fornnordiska» stilriktningen, så möta vid den-
sammas bearbetning för vår tids behof och skaplynne ganska
stora svårigheter, dels emedan materialet är temligen begrän-
sadt, dels ock derföre att våra behof och seder äro sä vidt
skilda från våra fäders för 800 år sedan. Gemensamhets-
punkterna blifva derföre sä ytterst fä; men det är endast
genom att uppsöka dessa som man skall finna lämpliga ut-
gångspunkter vid stilens upptagande. Den med runslingor
prydda grafstenen, den s. k. runstenen, synes oss vara ett af
de mera tacksamma motiven för modern bearbetning. Här
sammanfalla ändamålen, förebilderna äro många och omvex-
lande både till form och ornering och tekniken är den
enklaste.
Vår plansch visar oss trenne prof på sådana moderna
grafvärdar, de tvä uppställda ä Stockholms nya begrafnings-
plats, den tredje rest ä Solna kyrkogård. Den mellersta stenen,
till hvilken ritningen är utförd af F. W. Scholander, delas
genom sin form i tvänne fält. Det öfre upptages af en figu-
ral framställning: en man med ena handen stödjande sig mot
en spade och med den andra hållande en fackla, belysande
en grafsten å hvilken man ser tvänne figurer och tvänne be-
mannade drakskepp; det undre partiet uppbär en präktig
drakslinga, å hvilken i runor läses A. E. Holmberg samt i
runliknande siffror årtalen 1817 och 1861. H. var pä sin
tid en af värt lands ifrigaste fornforskare och han egnade
särskildt Bohuslän sin uppmärksamhet; han skref dess historia
och utgaf bl. a. ett verk öfver dess hellristningar, dessa märk-
liga i berghällarne inristade minnestaflor, hvars innebörd man
hittills ej lyckats nöjaktigt tyda. Den öfre bilden ä Holm-
bergs grafvärd är komponerad i öfverensstämmelse med dessa
i klippan inhuggna (fördjupade) figurer och är af en allegorisk
betydelse, som icke torde tarfva någon särskild förklaring.
Stenens grundform erinrar om en sten vid Hablingbo på Got-
land och den rika smakfulla slingan synes vara en fri bear-
betning af uppländska förebilder vid Eka m. fl. ställen.
Stenen till höger återfinnes äfven å Stockholms nya be-
grafningsplats och utmärker den graf som gömmer stoftet af
Albrekt Ihre, den store språkforskaren. Inskriptionen, i
runor och på gammalsvenska, lyder i öfversättning: »Al-
brekt Ihre lät resa sten och göra hög åt sig och sin syster
Charlotta». Orneringens uppställning hänvisar mot den typ,
som t. ex. representeras af den prydliga stenen vid Starkeby i
Uppland, å hvilken äfven korsformen återfinnes. Man bör näm-
ligen ihägkomma att en stor del af de gamla runstenarne här-
leda sig ifrån en tid då kristna läran redan var antagen i
Sverige, hvarföre äfven många af dessa minnesmärken icke
blott bära denna trons symbol, utan ofta tillika äro försedda
med inskriptioner af rent religiöst-kristligt innehåll såsom:
»Gud hjelpe hans själ» eller »Kristus fräls deras själar» o.
dyl. Till slingorna ä den tredje grafvården har motiven
hemtats dels från runstenar vid Björkö och Haby i Söder-
manland dels från den präktiga Örsunda-stenen uti Upland, ’å
hvilken senare äfven det högstammiga korset återfinnes. Denna
stam är på den moderna stenen omslingrad med en orm,
(förvandlad till en eskulapistaf), syftande på den dödes verk-
samhet i lifstiden. Ringarne eller glorian kring korset är
egentligen en romansk anordning, som dock finnes mer eller
mindre tydligt framträdande äfven pä några af våra runstenar,
särskildt å Längthorastenen i Uppland. Hvad inskriptionerna
angår, sä äro, som nämndt, de tvä första utförda i runor.
Den tredje deremot består af latinska bokstäfver, hvilka
dock något omformats; dels ha de rundade linierna i t. ex. o
och d ersatts af raka, dels hafva bokstäfvernas horisontala
element vikits, för att ej försvinna i slingans kontur (se e,
f, 1). Bokstäfverna ha således till en viss grad bibehållit
runornas karakter men blifvit möjliga att läsa. Ritningen
till denna sten är utförd af arkitekten Hugo Hörlin,
Dessa grafmonument äro otvifvelaktigt af en särdeles
mäktig verkan. De kraftiga, tiden trotsande, granitblocken,
de uti stenens släta, naturliga yta inhuggna slingorna med
sina mjuka, men liksom högtidliga böjningar och sina fan-
tastiska djurhufvuden, inskriptionens karakteristiska utseende
— allt bidrager att gifva dessa vårdar ett lugnt och värdigt
alvar, en ålderdomlig karakter som visar tillbaka mot de
gamla förebilderna på samma gång dessas bestånd leder tanken
mot kommande århundraden. Säkerligen skulle också pa andra
områden af vår konstslöjd den »fornnordiska» stilen kunna be-
arbetas, utan att man derföre behöfver tänka på någon slags
»pånyttfödelse» i vidsträcktare mening; ty det ligger en be-
aktansvärd sanning, ej minst för dem som egna sig åt konst-
slöjd, i de ord, som läsas ä baksidan af A. E. Holmbergs vård:
Sök ej uti nordens grifter
minnet blott af kamp och krig;
äfven fredliga bedrifter
hvälfde högen öfver sig.
Pl. 3. Koppariäcien. Man ser ofta huru vära mönster-
ritare, dä de skola lösa en förelagd uppgift, t. ex. någon af
Svenska slöjdföreningens prisämnen, förbigå motiv befintliga
i våra samlingar och i stället arbeta »ur minnet» eller med
något utländskt planschverk för ögonen; och dock erbjuder
åskådningen i verkligheten mycket mera af praktiskt intresse
under studiet samt ett säkrare stöd vid kompositionen. Orsaken
till detta förhållande är väl att söka dels i en altför flygtig
bekantskap med vära rika museers innehåll, dels uti de svårig-
heter som våra, på flera håll spridda samlingar erbjuda vid
studierna dels kanske ock i en viss onödig rädsla att begagna
förebilder, som stå oss altför nära: äro för väl kända.
Det är med anledning af ett sådant förbiseende vid den
af Svenska slöjdföreningen senast utlysta pristäflan, som vi i
detta häfte intagit, dels en afbildning af ett kopparbäcken
från Nordiska museet, dels en modern tillämpning deraf —
en vinkylare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
