Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, Årg. 3 (1891) - Japansk dekorationskonst. Af E. Folcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S y£NSK KONS rSLO^^O
4
Japansk dekorationskonst.
En studie.
H
tt det Japanska inflytandet
sedan någon tid spelar en
rätt märklig roll inom vesterlandets
konst och konstindustri är en iakt-
tagelse, hvilken ovilkorligt tränger
sig på hvar och en som något ser
sig omkring på dessa båda områden.
Inom de efterbildande konsterna,
särskildt måleriet synes det tills vi-
dare yttra sig i ett något affekteradt
anläggande på kuriösa och para-
doxa effekter, inom konstindustrien
— om hvilken här närmast är
fråga — har det egentligen tagit
form af en massimport af mer eller mindre dyrbara lyxartiklar.
Frågan är också, om detta inflytande skall stanna vid att
vara blott ett mod för dagen och likt alla andra moder snart
försvinna utan att lemna ett spår efter sig, eller om det skall
varda en verklig och väsentlig faktor i den moderna konstut-
vecklingen.
Det är inom en synnerligen kort tid det Japanska sålunda
vunnit insteg i det vesterländska konstmedvetandet och der
gjort sig en sä pass bred plats som det nu verkligen har.
zvnnu i värt århundrades förra hälft var Japan ett terra
incognita för européen, och om dess konst liksom om dess
egendomliga kultur i allmänhet hade man högst dunkla och
oriktiga föreställningar. Visserligen hade Holländarne alltsedan
sextonhundratalet haft handelsprivilegier i det stora öriket,
men dels var det merkantila intresset hos dem så öfvervägande
dels var deras samfärdsel med landet bunden af så stränga
inskränkningar att de aldrig kunde lära känna nå-
got af dess seder och bruk, långt mindre af dess
konst. Under tidernas lopp minskades emellertid
det exclusiva folkets misstro mot vesterns barbarer,
dess nyfikenhet väcktes pä deras många under- .......
bara inrättningar, deras hastigt framilande civilisa-
tion, sä olika dess egen, och man började lossa
pä den knut, som hittills hållit nationalitetskänslan
sä hårdt bunden. Är 1853 blef en Amerikansk expedition gyn-
samt mottagen i Yeddo, och detta blef början till en allt lif-
igare samfärdsel mellan Japan och vesterns folk. Under de föl-
jande åren slötos handelsförbindelser med nation efter nation.
Japan tillegnade sig allt mer vår kulturs frukter och i utbyte
gaf det oss sina bästa gåfvor, alstren af sin egen urgamla, under-
bära konst. På de stora verldsexpositionerna i Paris 1867 och
i Philadelfia 1876 framträdde Japan såsom utställande nation och
jntog genast en af de främsta platserna. Hela denna konst sä
ny och främmande och samtidigt så fin och tjusande verkade
som en uppenbarelse. Artisten och den konstbildade stod som
förtrollad inför denna verld af nya former och färger, den
fashionabla verlden tog den i sitt hägn och japaneseriet blef en
vurm. För konstteoretikerna var ett helt nytt och ofantligt
fruktbart fält öppnadt, det har uppstått en hel
literatur om Japans konst och de stora japanske
mästarnes namn äro snart lika kända som vår
egen konsthistorias heroers. Modets gudinnor
älskade att läta sig afbildas <? /a Ja/enaise eller
omgifna af de rika stoffer, de smekande färg-
skiftningar som utmärka konstalstren från den
’-’PPgående solens land; kuriositets-samlaren fann
ett nytt ämne för sin ifver, och denna gäng ett
värdigt, och i Europas och Amerikas flesta stor-
städer finnas numera offentliga och enskilda sam-
lingar af Japanska konstverk till en sådan myc-
kenhet, att man nästan kan tro, det landet sjelf
beröfvat sig alla sina skatter. Men det är ej blott
denna konsts mästerverk, som kommit till oss
och hamnat i våra muséers och våra magnaters
samlingar, smaken för det japanska har sträckt
sig till alla samhällsklasser och en godtköpspro-
duktion har uppstått, som knappast varit, till väl-
signelse hvarken för Japans egen konst eller för
dennas inflytande på oss. Dess olyck-
ligaste följd har varit att den lockat till
en imitation, som saknar hvarje spär af
Japansk konstskicklighet äfven i dess an-
språkslösaste form; och att marknaden
numera är öfversvämmad med så kallade
sträng ätskilnad
japanska artiklar, på hvilkas klumpighet hvar
och en borde kunna se, att de frambragts
medels tyska fabriksarbetares simpla schablo-
ner och ej med de nätta verktyg, som använ-
das af den yttersta österns konsterfarne söner.
Hvarpå beror nu den underbara tjusning,
som den äkta japanska konsten — i dess
enklaste liksom i dess präktigaste former —
utöfvar på oss och huru skola vi låta oss på-
verkas af dess inflytande pä ett sätt som blir
rätt lifgifvande och fruktbringande för vår
egen konst? Dessa tvänne frågor behandlas
bäst i samband med hvarandra, ty svaren
ligga hvarandra mycket nära.
Vår egen samtid gör, som bekant, en
mellan konst och konstindustri, den högre och den tjenarrde
konsten, den konst som är sig sjelf nog och har sitt eget ända-
mål och den som är till för att gifva för skönhetskänslan
tilltalande former åt föremål, hvilka egentligen äro till för
nyttan och de praktiska behofven.
De förra äro de efterbildande konsterna, skulpturen
och måleriet, som härma den existerande verkligheten och, så
vidt deras olika teknik medgifver, gifva uttryck ät dess tusen
olika skiftningar.
De senare äro de bildande konsterna i inskränkt bemär-
kelse, arkitekturen och dess mångfaldiga förgreningar; de
tekniska konsterna, som förhålla sig skapande och skänka
menniskan en verld af nya former, som är hennes egna tankars
och händers verk.
Det har som sagdt, varit i vära dagar, som denna skilnad
starkare än någonsin framhållits, och betecknande nog sam-
tidigt med att den konstnärliga fantasien allt mer bannlysts,
och skulptur och måleri börjat nedsjunka till ett slafviskt och
själlöst härmande af ett ofta innehållslöst och ointressant
stycke verklighet. Lika betecknande är, att denna skilnad
blifvit en verklig rangskildnad, så att en skulptör eller målare
skulle anse sig förolämpad, om man bad honom med sin konst
pryda en vas eller annat slöjdalster. Med den art af konst-
bildning han fått, skulle han troligen heller icke kunna det.
Så har det dock ingalunda alltid varit. Ju längre vi gå
tillbaka i tiden, desto mera försvinner denna åtskilnad, som
nog är ett resultat af en naturlig utveckling, men som ledt
den s. k. högre konsten in på afvägar förande långt bort
från dess mål, och i den dekorativa konsten allt för ofta fram-
bragt smakförvillelser, som
varit den ovärdiga. Skilna-
den har icke funnits under
sådana perioder då en gam-
mal konstform blommat ut
och lemnat rum för en an-
nan, ungdomlig och full af
nya formtankar, såsom un-
der renässansens första tider.
Än mindre har den funnits,
då ett folk med en allsidig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
