Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 1, Årg. 3 (1891) - ”Stil inom konstindustrien”, I - Mönster för konstindustri och slöjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SF^JVSÄ’ KONSTSLÖJD 3
här hemma synes författaren lägga i dagen äfven då han på-
står: »att det stora hufvudfelet i våra slöjdskolor (förf, menar
säkerligen våra tekniska skolor) är, att lärjungarne lär att upp-
fatta formerna i de gamla stilarterna såsom stridande mot na-
turformerna». Denna formstridslära synes oss vara något all-
deles nytt, åtminstone känna vi ej till någon sådan från den
tekniska undervisningen i värt land. Hvad dess lägre stadier
(representerade af vära tekniska skolor i allmänhet) beträffar,
så kunna inom dem inga stiliseringsöfningar förekomma och
detta bör vara klart för hvarje pedagog. Ty för att dessa
studier skola blifva riktigt fruktbringande fordras icke blott
en stor färdighet i teckning och grundliga naturstudier utan
ock, och detta i första rummet, en särskild begäfning — men
den verkliga begåfningen är pä detta område lika sällsynt som
på andra. Vära lägre tekniska läroanstalters uppgift är ej heller
att dana (stil-)uppfinnare pä konstindustriens område, utan
dessa läroverk måste inskränka sig till att gifva en grundläg-
gande kunskap samt att utbilda dugande konsthandtverkare,
som med ledning af ett utkast eller en modell kunna alstra
konstslöjdsföremålen sådana, som de antydts af uppfinnaren,
eller med de modifikationer, som för tillfället kunna vara af
nöden (t. ex. förstoringar, förminskningar eller smärre förän-
dringar). Men för den ändan är det af vigt, att den utförande
handen skall kunna rätt öfversätta den i teckning skitserade
formen till solid, eller på ett tillfredsställande sätt ätergifva en
förelagd modell i samma eller förändrad storlek o. s. v. Huru
denna oundgängliga färdighet skulle kunna uppnäs genom att
teckna efter växter och andra naturföremål är svårt att be-
gripa; men i det stället så’synes det oss vara ganska natur-
ligt att lärjungarne på denna mera elementära ståndpunkt få
lära sig det, som de i utöfningen af sitt yrke har af nöden
att kunna.
Författaren anser dessa elementarstudier i formläran myc-
ket skadliga och påstår att »vid lärjungarnes afgäng från sko-
lan för vidare utveckling har hvarje yttring af originalitet för-
kväfts hos dem och de stå färdiga att slå sig pä hvarje upp-
tänklig stil med undantag af den, som borde ligga dem när-
mast, nämligen den individuela». Vi tro emellertid att lär-
jungarne äro »färdiga» att slä sig på ej ens »upp-
tänklig» stil, och särskildt hvad den »individuela stilen» be-
träffar, sä ha de tekniska läroverken dock i denna punkt fyllt
en en vigtig uppgift, om de förhindrat sina lärjungar att »slä
sig pä» denna stilart. Angående talet om undervisningens
»förkväfvande» inflytande, så kan man lika gerna säga, att
undervisningen i rättstalning och rättskrifning i våra läroverk
verkar förkväfvande pä vära författares individuela stil. — Skulle
verkligen vära konsthandtverkares individualitet icke vara af
större betydenhet än att den skulle förkväfvas af de första
grund erna i form- och stillära, då vore den ej värd ett bättre öde.
Det enda läroverk inom värt land som meddelar en högre
mera konstnärlig undervisning, anlagd på att utveckla lärjun-
garnes konstindustriela alstringskraft är Tekniska skolans i Stock-
holm högre konstindustriela afdelning. Här har man ock
alt sedan läroverkets omorganisation för 11 är sedan sökt att
för lärjungarne framhålla det naturliga i de gamla stilarternas
ornamentik, såväl som det stilistiska i naturens skapelser. Men
detta är blott e» sida af de stilstudier som der idkas, ty för
rätt fruktbringande maste dessa studier gå vida mera
på djupet än författaren synes föreställa sig, dä han t. ex. tror
att man ^genom begagnandet af några inhemska växtmotiv skall
kunna »åvägabringa en rent fosterländsk riktning inom konst-
industriens konstnärliga behandling såväl som uppslaget till
en naturlig stilart». — Och den tidsanda som författaren med
en viss ringaktning omnämner, är väl just den luft som slöjd-
konstnären med eller mot sin vilja måste andas; och det är
väl i tidsandan, som han skall finna sitt stöd och sin näring.
Så har det enligt historiens vitnesbörd hittills vant, ocn sä
skall det också fortfarande blifva, ty just derigenom, att konst-
sjöjdidkaren rätt fattar sin tid, sin omgifning, dess behof, dess
vanor, dess lynne, dess smak, skall han fylla sin uppgift pä
ett fullgodt och erkännansvärdt sätt; och vi undra om icke
just detta är ett af grundvilkoren för att vi till efterverlden
skola kunna lemna vår siii i arf.
De stilkunskaper, som författaren i sin uppsats sökt till-
bakahälla synas emellertid spela honom ett nytt puts, då han
sätter sig till domare öfver vår moderna konstindustriela al-
string. Den strid som författaren funnit mellan de former,
som hemtats frän gångna stilperioder och dem, som härleda
sig från naturförebilder, är helt säkert icke »inlärd» åtminstone
icke hos våra utöfvande konsthandtverkare, utan beror utan tvif-
vel till en del pä den komponerandes otillräckliga begäfning och
ofullständiga stilbegrepp — dels ock pä författarens egen »rike-
dom på stilkunskaper» som verkar för honom stilupplösande,
och splittrande; och vi befara att månget nutida arbete varit
värdt ett bättre öde än att sönderskäras af den stillärdes obarm-
härtiga disekerknif.
Vi erinra oss härvid en, efter vårt förmenande lärorik
saga. På hafsstranden växte en främmande ört; den var olik
de andra strandblommorna. Folket gladde sig ät dess egen-
domliga men tilltalande form och färg samt dess fina doft;
och man var rädd om den, ty den var ensam i sitt slag. Kom
sä en botanisk professor till orten och man var nyfiken att
af honom få veta den sällsamma växtens namn och art. Den
lärde mannen tog örten i noggrant skärskådande, han sönder-
plockade blomkronan, räknade omsorgsfullt ståndare och pi-
stiller, undersökte noga dess stjelk o. s. v., allt under det han
bläddrade i en stor bok — sägande för sig sjelf — ja, det
slär in — aldeles riktigt — ofullständigt utvecklad — afvi-
kelserna dock förklarliga — ganska intressant. Slutligen ryckte
han upp plantan med roten och sade till folket; Mina vänner,
helt visst förefaller denna planta eder högst ovanlig och på
sitt sätt tilltalande — men detta kommer sig deraf att ni ej
kännen hennes härkomst och rätta utseende. Hennes hem-
land ligger pä andra sidan hafvet, der är hon ytterst vanlig
samt utvecklar sig pä ett vida fullständigare och riktigare sätt
än här. Han gick derpä hem till sig, lade blomman i press
och skref en lärd afhandling om denna varietets ofullkomlig-
heter, visande huru hon till följd af en magrare jordmån och
ett otjenligare klimat icke förmått att utveckla sig på samma
typiska sätt som fränderna på andra sidan hafvet.. —
Och folket tyckte att det var synd att plantan ej var så
vacker och rar, som man föreställt sig. Men man glömde
henne snart, ty hon fick aldrig tillfälle att fortplanta sig på den
främmande stranden.
Mönster för konstindustri och slöjd, utgifna af Svenska
slöjdföreningen genom L. Looströni, innehålla för i år en serie
afbildningar från vår k. teater. Om denna värdefulla publikation
yttrar C. R. N. i P. T. bl. a.
Det nu föreliggande häftet af Slöjdföreningens publikationer,
med sina sex stora och vackra planscher, som lemna afbildnin-
gar från k. teaterns inre och yttre af väl valda och väl återgifna
detaljer, är som ett »souvenir» af en gammal bekant till alla
hans efterlefvande vänner, och hvar och en af dessa, som eger
sinne ej blott för hvad som försiggår på scenen, utan äfven för
den arkitektoniska och dekorativa ram, hvari de sceniska verken
insättas, skall vara föreningen och främst utgifvaren och textför-
fattaren, amanuensen doktor Looström, tacksam för detta vackra
och intressanta minne. Det är särskildt intressant, just emedan
det lockar till närmare studium af dessa arkitektoniska och deko-
rativa detaljer, som härstamma från en god mästare inom en i
konstnärligt hänseende länge ringaktad tid, men som dock, äfven
i sina öfverdrifter, visade sig ega siii, hvilket vi i våra dagar
icke kunna berömma oss af, en stil, som här pä ett för 1780-
talet öfverraskande sätt framträder med en formrenhet och en
måttfullhet, som skyr all öfverlastning i ornamentiken, men der-
för ingalunda håller sig ängsligt till gifna och faststälda, akade-
miskt konventionella former.
Vi instämma till sist i den ärade författarens uttalade för-
hoppning, att när k. teatern nu snart börjar rifvas, så mycket
som möjligt måtte tillvaratagas af de dekorativa detaljerna, hvilka
alltid skola blifva värdefulla illustrationer till den Gustavianska
stilens historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
