Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, Årg. 3 (1891) - Den Gustavianska utställningen i Stockholm 1891 af G. Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S V£NSX £ONSTSLÖ}^D
Dekoration ofvan scenöppningen å Kongl. operan, utförd efter skiss af Sergel.
Den Gustavianska utställningen i Stockholm I891
af G. Upmark.
I
rokokostilens smånäpna dekorationskonst hade renässan-
sens ädla stam skjutit sitt sista grönskande skott. Lifs-
kraften började att sina ut, bladen att vissna, frukternas sötma
att förlora sitt behag. Man såg sig om efter nya ideal. Lik-
som på ungrenässansens dagar under 1400-talet förkunnade
man en återgång till naturen, till verkligheten, till enkelheten.
Liksom äå tog man i valet mellan de tusentals möjligheter,
som verkligheten erbjuder, antiken till hjelp och lärarinna.
Naturen och antiken, det är tidehvarfvets estetiska lösen. »Det
enda, som jag berömmer mig sjelf af», utbrister på gamla
dagar Sergel, vårt främsta Gustavianska konstnärssnille, »det
är att hafva varit den förste unge bildhuggare, som vågat
endast och allenast följa naturen efter de gamles grundsats.»
Han har härmed tydligt nog angifvit hela konstriktningens
innersta väsen.
Och antiken drog upp förlåten för sin forna prakt. Så tidigt
som år 1711 hade man stött på lemningarna af den i ett askregn
en gång begrafna forntidsstaden Herkulaneum, år 1748 upp-
täcktes Pompeji med dess under sexton seklers stoft dolda
skatter, och redan under tiden mellan de båda upptäckterna
hade de herskande rokokoformerna blifvit teoretiskt angripna.
Väl hade man förut och fortfarande, midt i förkonstlingens
skede, talat om antiken, man hade beundrat dess härlighet,
uppstält dess formverld såsom en mönsterverld, men man hade
tagit kännedom om den i andra hand, med hjelp af renässan-
sens teoretiker och arkitekter, en Serlio, en Vignola, framför
allt Palladio, den store byggkonstnären. Nu började man att
på egen hand och mera direkt studera den klassiska forntiden,
och detta med stöd ej blott af de antika lemningarna i Italien,
utan äfven på Greklands jord, ej ensamt eller åtminstone ej
hufvudsakligen i den fornromerska arkitekturen, utan äfven
med hjelp af de rester af romersk-grekisk konstslöjd och
dekorationskonst, som uppdagats i de nyupptäckta forntids-
städerna. Så uppkom denna nyklassiska riktning inom kon-
sten, som vi efter det adertonde århundradets midt kunna
skönja i arkitekturens styfva, värdiga kolonnader, i skulpturens
lugnare kyligare väsen, i måleriets eller ännu mer den högt
skattade teckningskonstens benägenhet för antika ämnen eller
högtrafvande allegoriska kompositioner, men också på konst-
slöjdens hela vida område.
Det är denna nyklassiska riktning, hvars olika skeden
med någon skiftning i betydelsen blifvit kallade Louis XVI-,
directoire-, empire-, zopf-stil, novantik, och ät hvilken vi här
i Sverige efter Gustaf III gifvit benämningen Gustaviansk stil.
Vi urskilja både här och annorstädes i dess framträdande
tvenne mer eller mindre tydligt skilda skeden, ett tidigare
— den egentliga Ludvig XVI-stilen — mera naiv, lekfull,
gratiös, och ett senare, direktoriets och kejsardömets stil, mera
beräknad, pompös och stel. Den förra företer en viss analogi
med 1400-talets ungrenässans, der den naiva förkärleken för
det dekorativt nyckfulla är ett förherskande drag, den senare
erinrar i mycket om 1500-talets senrenässans med dess något
pedantiska, förståndsmässiga hållning. Karakteristisk för rikt-
ningen i dess helhet är återupptagandet inom dekorations-
konstens område af den räta linien och de regelbundna mate-
matiska figurerna, cirkeln, ovalen, qvadraten, rektangeln, hvilka
man under rokokotiden efter förmåga sökt komma ifrån. Här-
med återvänder naturligen också symmetrien, det vesterländska
skönhetssinnets arfvedel sedan urminnes tider, och det blir ej
blott en möjlighet, utan äfven ett estetiskt kraf att göra rätt-
visa åt det konstruktiva, att framhålla sjelfva byggnaden,
stommen i ett föremål, ej som förut efter förmåga dölja den.
De egentliga dekorationsmotiven hemtar man dels frän naturen
och den omgifvande verkligheten, dels från antiken. I början
är det eleganta blomsterfestoner, bladsträngar, buketter, band-
öglor, efterbildningar af vaser, skölder, troféer; de direkta
antika motiven äro ännu fåtaliga och inskränka sig väsent-
ligen till enkla bladsträngar, perlsnören, bladlister, alagrecquer,
S. k. eldhund (chenet) förfärdigad af Gouthiére, Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
