Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, Årg. 3 (1891) - Den Gustavianska utställningen i Stockholm 1891 af G. Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sl^£NSK X0NSTSLÖ7D
löpande spiraler, följder af rundlar, flätor o. d. Senare upp-
träder en mera afsigtiig och pedantisk efterbildning af antika
former och prydnadsmotiv ur både växt-, djur- och simiebildsj
verlden, stundom valda utan synnerlig urskilning, såsom då
bordsben och spegelramar taga formen af antikens spöknippen
med bilor (fasces), eller då antika skeppsbogar (rostra) skjuta
fram på en kamin, i sina lyckligare faser med blandning af
figurer och växtformer dock af en högst sirlig värdighet.
Till Sverige med dess under 1700-talet sa lifliga förbin-
delser med Frankrike kom den nya rörelsen tidigt nog, och
vi kunna skönja dess framträdande åtminstone från 1760-talets
början. Den senare mera lärda anslutningen till antiken visar
sig likaledes snart nog, jemväl på konstslöjdens område, der
den både teoretiskt försvaras och praktiskt ^tillampas af den
bekante konstnären L. A. Masreliez, som pa slutet af 1780-
talet bland annat ledde dekorationen af Haga-paviljongen.
Gustaf III:s italienska resa 1784—85 kan sägas bilda vänd-
punkten mellan de båda perioderna.
Vi träda in i den välbekanta lokalen en trappa upp i ate-
lierbyggnaden, der konstföreningen förr under nära 25 år haft
sin permanenta utställning. En helsning fran den gustavianska
tiden möter oss genast i bilden af kung Gustaf III sjelf, om-
gifven af sina närmaste anhöriga och grupper af samtida ur olika
samhällsklasser. Salen är för öfrigt genom uppstälda skärmar
delad i en följd af smårum, öppna åt ena sidan mot den för
de besökande afsedda gängen. Der är längst fram till venster
en intagande sängkammare med en förgyld möbel,
klädd i hvitt och rödt, med taflor på väggarna, krona
i taket, blommor i fönstret, sybord och spegel, fram-
lagda damdrägter i lätta, ljusa färger. Sä kommer en
praktfull salong med dyrbara gobelinväfnader ä väg-
garna och med grupper af möbler i rödt eller gult
siden, ordnade kring dyrbara bord och sekretärer med
inläggningar och bronsbeslag. Till höger ha vi det
Hagakabinettet med en förgyld möbel klädd
med guldbrokad, hvilken i vanliga fall plägar pryda
W; paviljongen vid Haga, samt andra föremål frän de
. 4» kungliga slotten. Närmast härintill kommer hertig-
innans kabinett, så uppkalladt efter det af Roslin må-
t i lade präktiga porträtt af hertiginnan af Söderman-
. land, Carl Xllhs gemål, hvilket intager hedersplatsen
ä en af väggarna. Möbler och prydnader äro här
- samlade från många olika håll, tillhörande statens hus-
Giaspokai med rådskamtnate eller enskilda. — På estraden längst
”namnohifter*’ fram i rummets fond är uppstäld en täck möbel af
mera borgerlig hållning med målning i hvitt, guld
och grönt samt randig klädsel. Här äro samlade en mängd
Gustaf III-.s minnen. Hans byst modellerad af Sergel aftecknar
sig mot den mörka bakgrunden. A Hilleströms stora tafla mön-
strar han sitt trogna Stockholms borgerskap; från en klippudde
åskådar han slaget vid Svensksund, derbredvid framskymtar
hans stolta jakt Amadis eller Esplendian; han klär sig till karu-
sellriddare i grefvinnan d’Egmonts färger, grönt, hvitt, lilas; han
samtalar med de främmande diplomaterne vid en offentlig spis-
ning, der vi på den målade duken upptäcka samma silfverser-
viser, som ett stycke längre bort återfinnas i verkligheten i ett af
utställningsskåpen. Här se vi honom pä besök i konstakade-
miens elevskola, på ett annat håll törbereder han sig som barn lör
sitt blifvande krigarkall genom att till sina små bröders häpnad
antända — en svärmare; och från ett hörn nedblicka de halft
vilda, halft svärmiska dragen af Adolf Ribbing, en af de sam-
mansvurne i den hemska mordgerningen. Den stora salens
yta är för öfrigt upptagen af enstaka utstälda föremal, konst-
möbler, speglar, gravyrer med bilder af konungens märkligare
samtida inom och utom landet, samt af montrer med grupper
af småsaker, glas och porslin, guld, silfver, en präktig samling
miniatyrer, smånipper af allehanda slag.
Hvad som genast drager uppmärksamheten till sig, ar
det sammanhang i formkarakter, som råder mellan dessa
hundratals olika större och smärre föremal. Visserligen fa vi ej
föreställa oss, att detta sammanhang på 1780-talet framträdde
lika konseqvent, lika slående som här. Vi ega ännu qvar bade
Förgyldt bronsur af Ferdinand
Berthand.
i offentliga och enskilda
samlingar ett stort antal
föremål frän äldre stilpe-
rioder än den ifrågavaran-
de, ekskåp och kistor, hög-
karmade stolar och skulp-
terade bord från den ka-
rolinska tiden, bukiga by-
råar, eleganta konsolbord,
svängda fåtöljer från ro-
kokoperioden. Dessa fun-
nos — och flere dertill
— jämväl på den gusta-
vianska tiden och intogo
helt naturligt sina platser
här och hvar bland det
öfriga, då för tiden mo-
derna möblemanget, mil-
drande den enformighet, som så lätt stöter ögat och sinnet i den
hos tapetseraren-dekoratören eller i bostadsmagasinet i klump
bestälda »stilfulla» inredningen. Men här ä utställningen, i denna
rika samling, utvald med särskild hänsyn att illustrera en enda
begränsad stilperiod, är den formela öfverensstämmelsen stark
och slående. Öfver allt, i stolar och bord, sängar och soffor,
tafvelramar och porslinsvaser, varsna vi denna förkärlek för den
raka linien eller de enkla matematiska formerna, framför allt
ovalen, denna motvilja mot starka profileringar och effekter,
denna knappa enkelhet i ornamentet, som just utgör en af
stilens egendomligheter och som ger den ett visst ungdomligt,
reserveradt och förnämt men på samma gäng också nagot
kyligt behag.
Låtom oss kasta en blick på enskildheterna. Der äro da
först väggbeklädnaderna. I det största praktrum.met utgöras
dessa af gamla franska gobelinväfnader, tillhörande den efter
kartonger af den franske målaren Charles Coypel pä 1770-
talet utförda sviten »Les operas», och framställande scener
ur berömda äldre franska skådespel. De ha tidigare suttit a
Gripsholms slott, hvarifrån de nyligen blifvit nedtagna för att
undergå reparation. Hur intagande de än äro i sin milda
skimrande färgprakt och med sina förtjusande, delvis tyvärr
bortklippta bårder, äro de dock egentligen ej karakteristiska
för perioden, ej i samma mening, som under 1500- ^ellei
1600-talet. Slutet af det adertonde århundradet är ej någon
rik tid, men det är en tid af tilltagande förfining, af den
goda smakens popularisering, och då under sådana omstän-
digheter hågen åt det sköna mången gång var starkare än
den ekonomiska förmågan, blef det en surrogaternas tid.
Figurprydda väfnader som väggbonader förekommo derför
under denna period endast undantagsvis och inom de allra
j högsta klassernas hem. Eljest älskar man här en indel-
ning af väggen i ramar och fyllningar af panelverk, eller
använder man efter antikt mönster en pilasterordning med
sin arkitrav, fris och gesims. Men karakteristiskt är, att
papperstapeterna nu komma i allmännare bruk, dels utförda
medelst enkelt tryck, dels medels målning för hand. En på-
minnelse om den äldre arkitektoniska anordningen dröjer länge
Förgyldt bord, som tillhört Fredrik Adolf.
Eges nu af Nordiska Museet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
