Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 2, Årg. 3 (1891) - Den Gustavianska utställningen i Stockholm 1891 af G. Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 Sl^£NSA XONSTSLO^D
qvar, i det den målade ytan — papper på tunn väf—gerna
delas upp i ramar och fält. De å utställningen förekommande
voro visserligen moderna, men utförda med ledning af gamla
förebilder, som hemtats ur en mönsterbok, fordom tillhörig
hofmålaren Torselius och nu befintlig i Nationalmusei sam-
lingar.
Till väggbeklädnaden höra ju på sitt sätt äfven de malade
eller graverade bilderna, som fylla de stora fälten och ur
dekorativ synpunkt voro sä väl behöfliga, särskildt iföljd af
den anmärkningsvärda bristen pä höga möbler, skåp o. d.
Att ingå i någon redogörelse för deras konsthistoriska bety-
delse vore här ej på sin plats, men ett par omständigheter
äro dock värda att lägga märke till. Den ena rör den all-
männa färgstämningen, som i regeln är glad och ljus, och så
väl harmonierar med de lätta tonerna i väggbeklädnader och
möbeltyg: konstverket är tänkt och tillkommet såsom en
integrerande del af ett samladt helt, ej såsom en enstaka
utställningsartikel. Den andra gäller ramarna, som i allmänhet
visa fina spensliga former, profilerade med perlsnören och
bladlister samt med en lätt bandögla, en uppfäst blomster-
girland, ett omböjdt bladsnöre, som krönande prydnad. De
begränsa sjelfva målningen mot den omgifvande väggytan,
men de göra sig ej gällande pä målningens bekostnad, än
mindre pä sina grannars, och de förtjena derför särskildt att
studeras med afseende ä den moderna konstslöjdens behof.
gerliga möblemanget ersattes denna ciselerade reliefdekoration
af inlagda messingsrefflor eller ränder, ett prydnadssätt som
vi med data kunna följa åtminstone till 1780-talet.
Verkliga praktarbeten äro den sekretär med riksvapnet
och Gustaf III:s namnchiffer, som en gång utfördes af Gottlieb
/wersou för Gustaf III, och som fortfarande har en plats i
konungens arbetsrum pä Drottningholms slott, eller det präk-
tiga och med namnchiffer prydda skrifbordet, med kunglig
krona, som enligt å det samma befintlig anteckning år 1778
utfördes af Georg’ //aitgi, kongl. hofebenist, en äfven af sin
samtid högt aktad konsthandtverkare. Och att vederbörande
hade aktning för sin konst, visar sig bland annat deri, att
så mänga af dessa vackra byråar och bord äro signerade med
den utförande snickarens namn. Vi kunna^här anföra namnen
Nibs Peier Siensiröm, ^ouas //uPsfefi, A^ers^röm, Linning,
Lanebebius, samtliga under denna period verksamma i Stockholm
Sittmöblerna, soffor, stolar, fåtöljer äro i det hela enklare.
De forna dyrbarare träslagen, ek och valnöt användas ej
längre; i stället förekommer björk och furu. Men man döljer
materialets ringhet genom förgyllning eller i de enklare bo-
städerna målning i ljusa färger, hufvudsakligen den hvita s. k.
perlfärgen; benen refflas, karmarna prydas med något antikt
flät- eller bladmönster i låg relief, någon gång äfven med
skulpterade blomster. Hufvudformerna äro konstruktivt riktiga
och kunna i detta afseende kallas verkligen mönstergilla; mot
Bland möblerna är det i främsta rummet borden, byråarna,
sekretärerna, som draga uppmärksamheten till sig, och det
större antalet föremål af detta slag, som utställningen haft att
uppvisa, kunna göra skäl för namnet praktpjeser. Formerna
äro regelbundna, matematiska; benen ha i de smärre styckena
en smalhet, som nästan förefaller oroväckande; ögat, som är
vant vid nutidens tyngre, frän senrenässansen i allmänhet
hemtade former, tycker sig här och hvar fordra ett kryss
mellan de bräckliga stöden. Men totalintrycket är icke dess
mindre fint, gratiöst, älskvärdt, stilen framträder här i all sin
prydlighet, arbetet är utmärkt. Prydnaden ästadkommes dels
genom inläggning med trä i olika färger och mönster (intarsia),
dels genom påsatta beslag i guldbrons, d. v. s. förgyld mäs-
sing. En ofta återkommande anordning af de inlagda mön-
stren är att framsidans midt upptages af en medaljong med
en amorin eller en bröstbild af porträttkaraktär; den öfriga
ytan är genom Öfver hörn stälda qvadrater uppdelad i rutor,
som i sin ordning fyllas med någon lämplig figur: en stjerna,
rosett, blomma eller dyl. Men härjemte förekomma äfven
monogram, vapen samt ej sällan efterbildningar af verkliga
föremål: en sa.x, en fingerborg, ett nålhus å sybordet, en gås-
penna, ett bläckhorn, ett kuvert å skrifbordet o. s. v. Besla-
gen ge en karaktär af rikedom åt det hela; än är det en
räcka af sammanbundna cirklar eller spiraler, som följer bordets
eller byråns öfre kant, än är det prydliga ciselerade kransar,
som fran en kartusch hänga ned öfver hörnen, än är det ett
flätverk, som dekorerar de smäckra benen. I det enklare bor-
periodens slut förledes man dock af en okritisk antikbeundran
att söka efterhärma de antika brons- och marmorformerna.
Sä är fallet med möbeln i Hagakabinettet med dess framåt
svängda ben. Det är för öfrigt först under denna period, som
soffan, kanapén, egentligen kommer till heders i stället för
bänken och kistan under äldre århundraden.
Samma hufvudformer och dekoreringssätt som i stolar
och soffor återfinna vi i de talrika än halfrunda, än fyrkantiga
konsolborden, vanligen försedda med marmorskifvor och med
tillhörande spegel. Särskildt anmärkningsvärdt är det nordiska
museet tillhörande bord af detta slag, som å fotkrysset är
prydt med Fredrik Adolfs, hertigens af Östergötland vapen
och antagligen tillhört dennes möblemang på Tullgarn.
Från möblerna vända vi oss till metallföremålen, den här-
näst vigtigaste gruppen. Visserligen är denna jemförelsevis
fattiga tid ej någon blomstringstid för silfversmidet, hvars
glansdagar infalla långt tidigare under renässansens och den
begynnande barockstilens herravälde. Det är ej längre de
stora kannorna, pokalerna och faten, kring hvilka intresset
samlar sig; vi befinna oss i kaffe- och té-servisernas samt —
snusdosornas tidehvarf. Och i den vägen hade utställningen
tnånga goda ting att uppvisa, men visserligen också i fråga
om bordskärl, terriner och bordställ. De gamla Stockholms-
guldsmederna ZePiebius, PonanAer, Nyberg, P/oberg
visa sig såsom duglige män i sitt yrke; deras arbeten, ehuru
något knappa i formerna, göra dock med sina pä en gång
fina och ledigt ciselerade bandprydnader, sina bladsträngar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
